Moloken har precis debuterat med en EP som sätter ribban väldigt högt för kommande albumsläpp. Lukinzine tog en paus i vardagsstressen för att se vad Kristoffer (gitarr/sång) och Jakob (trummor) har för bakgrund och förväntningar.

Personligen hade jag inte ens hört talas om Moloken innan deras debut-EP ”We All Face The Dark Alone” letade sig fram till min postlåda. Jag tittade över förpackningen och läste igenom den medföljande promotioninformationen. Efter att ha lyssnat på skivan ett par gånger utan att tröttna var jag nyfiken på att ta reda på mer, vilket jag också gjorde. Det visade sig att medlemmarna hade ett förflutet i den svenska hardcorescenen, vilket med tanke på kvalitén på EP:n var föga förvånande.

- Det är jag och Johan som är skyldiga där, vi har spelat en hel del inom Piteås hardcorescen, där Johan är född och jag flyttade 1998. Vi var aktiva i band som till exempel The Pookie Syndrome, Revolta, Ralph Macchio, Spineless och The R.I.O.T. Dessutom är jag fortfarande aktiv i The Pookie Syndrome medan Ralph Macchio precis lades ned, berättar Kristoffer.

Moloken startades som ett löst sidoprojekt till just ovan nämnda The Pookie Syndrome när Kristoffer (gitarr/sång) hade utvecklat en hel del idéer som inte riktigt kände sig hemma inom hardcorepunkens smala ramar.

- Det var framförallt långsammare och tyngre material som började komma fram redan under 2002. Det dröjde dock ända tills 2007, när jag flyttade tillbaka till Umeå, innan Moloken kan sägas blev ett riktigt band. Jag och min bror Nicklas (bas/sång) började spela ihop igen och vi satt i hans vardagsrum och visade varandra riff och diskuterade idéer. Allt bara föll på sin plats och vi lyckades ganska snabbt skapa 10 minuter av det som senare blev vår 15 minuter långa debut. Vi kände båda att det hela var alldeles för bra för att inte satsa på, så redan efter någon månad hade vi rekryterat Jakob (trummor). Vi gjorde klart låten och spelade in den under november 2007. Efter inspelningen kom Johan (gitarr) in i bilden på riktigt, efter att tidigare endast ha varit en lös medlem.

Allting med Moloken omges av mörker. Omslaget, skivtiteln, musiken och texterna svärtar ned sin omgivning på ett omtänksamt sätt. Finns det någon tanke bakom mörkret, eller kom allting bara naturligt?

- Det var Kristoffer som kom med idén om att ha ett gemensamt texttema om hur man som människa möter Mörkret ensam. Vi må leva tillsammans med våra kära men när det obevekliga närmar sig är du själv, vare sig det är nattens mörker, dödens mörker eller ett själsligt mörker, såsom djup ångest eller samvetskval. Personligen ser jag flera tolkningsområden för själva konceptet, det kan vara metaforiskt, allegoriskt eller bokstavligt talat. När Kristoffer hade presenterat den första texten tyckte jag att det vore intressant att behandla samma ämne fast med en annan utgångspunkt och vinkling, berättar Jakob.

- Det hela kring EP:n växte omedvetet fram till ett koncept som vi sedan alla kunde stå bakom och när vi senare gav uppdraget till vår vän Kenny Lindström att göra omslag, så tolkade han vår musik helt rätt och gjorde ett sjukt passande sådant. Det blev en perfekt helhet, säger Kristoffer.

Textmässigt verkar bandet ifrågasätta människans existens och även behandla döden. Är detta något som ni funderar ofta på och kanske ser som obesvarat?

- Jag kan bara tala för egen del men jag har, liksom förmodligen miljoner andra, undrat över varför jag ens lever. Döden har alltid haft en inrotad nisch i varje mänsklig kultur. Den har alltid funnits där, för människan såsom varelse är ämnad att dö. Personligen har jag en någorlunda pragmatisk syn på det hela, men jag är också intresserad av hur andra kulturer betraktar och har betraktat den kroppsliga och själsliga döden, och än så länge ser jag frågan vad som händer efter det mänskliga frånfället som en olöst gåta, berättar Jakob.

Hur ser ni själva på er musik och vad influeras ni av, förutom livet och mörkret?

- Influenserna varierar ganska kraftigt i bandet. Nicklas gillar många gamla doomband och tidig hårdrock, jag lyssnar mycket på gammal progressiv/experimentell rock från 70-talet, ett intresse jag delar med Nicklas. Annars har jag spisat allt från samtida jazz/fusion/funk till extremmusik, och det sistnämnda kan förklaras av att jag har en miljöskada från uppväxten, där storebrorsan öste metalplattor över mig tills jag gillade det. Kombinationerna av alla de här influenserna bidrar till Molokens helhet, och det ska, förhoppningsvis, föra bandets utveckling framåt, säger Jakob.

- Ibland behöver man mörker för att uppskatta ljuset, det är det Moloken handlar om för mig. Jag fann rätt tidigt ond och mörk musik som t.ex. black metal, som ofta hade sunkiga inspelningar men en jävla känsla, och den känslan hittade jag senare i väldigt många olika genrer, vilket jag anser är det viktigaste när det kommer till musiken jag lyssnar på. Det är den som driver en framåt, att själv skapa känsla och nerv i musiken, fortsätter Kristoffer.

Hur kommer det sig att ni valde att göra en enda lång låt med tre partier med olika namn? Är detta något vi kommer att få se mer av, eller var det bara något som hände på den här debuten?

- Det var nog inget direkt val utan mer en tillfällighet. Jag hade som sagt samlat på mig en hel del riff och idéer under min tid i Malmö och Nicklas hade ju också en bunt. När vi väl satte oss och spelade upp vad vi hade så var det som om allt bara gick på räls och vips hade vi 10 minuter som vi var väldigt nöjda med. Den textmässiga delen kom inte förrän senare, och det är något som går igen när vi skriver musik. Den musikaliska delen kommer alltid i första hand och eftersom jag själv skriver rätt mycket passager och bryggor så finns det ju alltid möjligheter att bygga vidare på låtar, men bara om det känns naturligt, berättar Kristoffer.

Vad betyder musiken för er, och vad är målet just nu för Moloken?

- Det jag vill ha ut av musiken vi gör är tre saker: utveckling, hänförelse och bra sammanhållning. Jag vill utvecklas som musiker, jag vill spela musik som är så bra att man hänförs av det och får gåshud, och jag vill spela med en bunt sköna snubbar. Om sen X antal personer kom fram och sa att Molokens alster är det bästa de någonsin hört så vore det en extremt stor bonus, jag skulle inte kunna bli gladare, säger Jakob.

- Vårt mål just nu är att spela så mycket som möjligt samt att spela in ett album tidigt under 2009.

Några sista ord till läsarna?

- Tack för intervjun och visat intresse!

Foto: Jonas Burman

Moloken: Hemsida MySpace

David Sandström Overdrive är tillbaka med den nya skivan ”Pigs Lose”, samt en stundande turné. Bandet har arbetat med olika projekt under sin frånvaro, och nu är det äntligen dags för en återkomst. Trummisen Oskar Sandlund var trevlig nog att ta en paus i vardagen för att svara på lite frågor åt Lukinzine.

Det är tre år sedan den förra skivan ”Go Down!” släpptes, så det har tagit en ganska lång tid att få ordning på ”Pigs Lose”. Bandet har haft tid att bättra på både det ena och det andra och även till att ta steget från familjebolaget MOFAB till hypade Razzia (Hello Saferide, Firefox AK mm). Men vad var det egentligen som tog sådan tid?

-    Man hinner göra ganska mycket på tre år. Hade vi koncentrerat oss oavkortat på att göra ”Pigs Lose” så hade det självklart tagit en mycket kortare tid. För att nämna några musikaliska saker som vi har sysselsatt oss med, så har bland annat jag och Lars Eriksson turnérat och gjort tre skivor med Frida Selander. David har flyttat ut på landet och även sparkat liv i bandet AC4. Själv har jag producerat ett album med Mixtapes & Cellmates, samt en EP och ett album med Industri Royal. Svårt att komma ihåg allt egentligen. Vad har du själv gjort de senaste tre åren?

Värmen och intimiteten som känns igen i David Sandström Overdrive-musiken gick ganska bra hand i hand med det lilla bolaget MOFAB, men bandet har nu ändå valt att gå vidare till det mer välkända bolaget Razzia.

-    Vi ville helt enkelt ha lite ordning reda. MOFAB är kung, men går inte riktigt att jämföra med ett seriöst bolag. Vi försöker skapa oss ett fungerande liv kring vår musik och då kan en trygg plats som Razzia vara nödvändigt. Att vi ligger där nu är alltså inte ett självändamål från vår sida. Vi gillar dem och de gillar oss, och det är det viktiga.

Många av de band som lyckas med bravaden att skapa sig ett namn dras ganska fort till Stockholm av mediabrusmagneten. Hur är det med Overdrive på den punkten? Någon medlem som har fallit dit ännu?

-    Vi kan säga såhär, om någon av oss skulle få för sig att flytta söder om Teg så skulle spöstraff utfärdas. Alla i bandet bor i Västerbotten.

David Sandtröm Overdrives musik har en amerikansk rockkänsla över sig. Man känner igen influenser från rockikoner som Neil Young, och det finns en genuin äkthetskänsla i det man hör. Jag tänker på den där ärliga känslan av att det som hörs på skivan är på riktigt och inget påklistrat. Hur går ni till väga när ni ska göra nya låtar, och vem är den drivande kraften?

-    Det är lite olika, men ofta så peppar jag och David igång på en melodi. Vi sitter där med varsin gitarr och knåpar ett tag, sen kanske vi inte rör det på tre veckor. När David sedan plötsligt slängt ihop en text så arrangerar vi låten ihop i replokalen eller över en kopp kaffe. Ibland kan det även vara så att David redan har en helt färdig låt som vi alla tillsammans hittar ett skönt sätt att spela på. Vi gillar ju att jamma också, och vem som driver på varierar vilket jag tycker hörs. Jag och David har ju även börjat skriva musik tillsammans. Den ärliga känslan är viktig för oss, den ger musiken en personlighet.

Ni verkar vara ett ganska sammansvetsat gäng som har kul tillsammans, och det är en fröjd att se ert engagemang live. Särskilt du, Oskar, sprider en positiv energi med ditt konstanta lyckorus bakom trummorna. Trots detta har jag förstått att du kom ut ur en jobbig period för ett tag sedan. Vad var det som hände?

-    Att sprida positiv energi kan vara ödesdigert. Jag spred nog energier jag egentligen inte hade och det tog ut sin rätt till slut. Att deppa är en del av livet och det gör alla människor. Jag gjorde det på mitt sätt och det var nog en av de många bidragande orsakerna till att ”Pigs Lose” tog så lång tid att få klart. Har man ingen lust så har man inte. Vare sig jag eller någon annan i bandet ville pressa fram processen med skivan när det var som segast. Samtidigt har skivan varit ett sätt för mig att ta mig ur en massa skit som jävlades med mig.

David har en poetisk tunga som få och Overdrive har spelat in låtar som man inte tröttnar på i första taget. Hur skulle du vilja beskriva den nya skivan och skiljer den sig från era tidigare alster? Var inspelningsprocessen annorlunda den här gången?

-    ”Pigs Lose” är tung. Det finns en känsla av både hopp och förtvivlan på den. Många saker faller på sin plats och det känns lite som att vi kan gå vidare som band efter den här skivan. Ungefär som att vi är på väg mot något nytt samtidigt som ”Pigs Lose” ändå  är en del av det där nya. På det sättet skiljer den sig väldigt mycket från de tidigare skivorna. Vi kände ju inte ens varandra på den allra första skivan. ”Pigs Lose” är även den första gången där vi har spelat in allting själva. På ”Dominant Need…” var vi hos Henrik Oja på Second Home och ”Go Down!” är till stora delar inspelad där också. Vi flängde runt en hel del på den skivan. Den här gången slog vi oss istället ner i en lektionssal i Brände och bara drog igång. Inga konstigheter. Fridas förstärkare stod till och med i en liten skrubb och tryckte.

Att leva på det man älskar är endast ett få förunnat, och att vara musiker är ju egentligen ett typexempel på något som endast är ett leverbröd för de få. Hur är det för er som band, lever ni på det som ni gör? Händer det något utomlands försäljnings- och turnémässigt?

-    Vi kallar oss för Människobyn, vilket innebär att allt inom byn är en angelägenhet. I byn ryms både bra och dåliga saker, ibland går det bra och ibland dåligt. Likadant är det ekonomiskt och vi får alla kämpa med att få det att gå ihop, men man kan faktiskt bli förvånad över hur lite pengar vi människor faktiskt behöver. Det är en av de grenar som vi är väldigt duktiga på i Människobyn. Nu när Razzia sköter våra affärer så kan man väl tänka sig att det kommer att hända grejer även utomlands, men det återstår ju att se.

Finns det någon större mening med David Sandström Overdrive? Jag tänker på att en del texter kan tyckas ha ett större budskap och är det i så fall viktigt att det uppfattas, eller är det ”bara” musik?

-    Det finns givetvis ett budskap i alla texter, men den här frågan får nästan David själv svara på. Jag ringer upp honom!
–    Musik är en betydelsefull verksamhet och vi skriver sådana låtar och texter för att vi tror att det behövs, att det finns ett behov. Om du gillar det vi gör så vet du var vi finns, berättar David Sandström via telefonen.

Davids musikaliska historia är relativt välkänd, men vad har ni andra i bandet för musikalisk bakgrund? Hur påverkar det musiken som ni skapar tillsammans?

-    Frida hade ett band som hette Lively på 90-talet innan hon gick solo och hon har gjort ungefär 8 skivor under sitt egna namn. Hon har alltid spelat och sjungit och är en väldigt egensinnig musiker. Lasse har spelat i tusen olika konstellationer, känns det som. Rock n’ roll, blues, rock och country osv. Han var ju gitarrist i Komeda, bland annat. Nasty Music spelar han fortfarande med, och de är jävligt bra! Själv har jag haft en hel del band. Startade mitt första när jag var 12, tror jag. Grunge, pop, rock, punk, emo, hardcore, noise, ja all möjligt skit. Subsequent, The Prowse, Nervous Minds, Valnadi-C för att nämna några av banden.

Vår gemensamma musikaliska bakgrund i DSO är helt central för hur vi låter, utan den hade vi inte haft någonting. Om jag skulle få presentera våra influenser och vår musikaliska bakgrund på Powerpoint så skulle det vara glasklart varför vi låter som vi gör.

Vad är planerna under den närmaste framtiden för David Sandström Overdrive?

-    Repa, göra press och peppa inför vårt releaseparty både i Umeå och Stockholm. Sen drar vi på Sverigeturné i november och framåt.

Nämn en skiva som kom ut under 2008 och som du anser att man absolut inte får missa. Motivera ditt val.

-    ”Pigs Lose” med David Sandström Overdrive. Du kommer att behöva den!

Några sista ord eller tankar till läsarna?

“Buy the ticket, take the ride.” -Hunter S. Thompson

Foto: Dennis Blomberg

David Sandström Overdrive: MySpace

Entreprenören och musikern Mike Park har många bollar i luften, vilket gör att hans kalender nästan alltid är fullbokad. Med andra ord var det inte den lättaste personen att få till en hel intervju med. Lägg till att han precis har blivit pappa igen och du har ett nästan omöjligt uppdrag framför dig. Som tur är ger inte Lukinzine upp i första taget och efter många kontakttaganden till höger och vänster hade vi äntligen lyckats forma något som båda parter var nöjda med.

Mike Park är mannen som började som saxofonist och sångare i bandet Skankin’ Pickle, för att senare starta upp det alternativa och progressiva skivbolaget Asian Man Records. Trött på hur musikindustrin fungerade riktade han in sig på kvalitet och känsla för att hjälpa artister som i motvind kämpade för att få ut sitt material. Under 1999 formade han även organisationen Plea For Peace Foundation, vars tanke var att föra fram ett fredsbudskap via musiken. Han har ett rykte om att vara en av de trevligaste och hjälpsammaste personerna man kan stöta på, och därför var Lukinzine illa tvungna att ta tempen på honom.

Det var lite svårt att komma till skott med en intervju med dig, så det blev ett ganska stort pusslande fram och tillbaka. Du verkar vara en person som gillar att ha något på gång hela tiden, men beror det på att du är rastlös eller på att du vill ha ut så mycket som möjligt av livet?

-    Haha, jag ser verkligen mig själv som en person som njuter av livet. Jag tycker t.ex. inte om att slösa bort mina dagar framför TV:n eller genom att spela datorspel. Det finns mer intressanta saker att göra, som att gå ut i samhället och prata med olika människor och bara ha det allmänt trevligt.

Dina texter är väldigt enkla och självförklarande. Det lämnas inget utrymme till att läsa mellan raderna utan du skriver precis det du tycker och tänker. Är du lika ärlig och framåt i det verkliga livet eller är det bara något som är en del av din musik?

-    Oj då, det har jag faktiskt ingen aning om. Det känns som något som de personer som känner mig bäst skulle kunna svara på, men jag försöker i alla fall vara så rättfram som möjligt. Jag är ju en ganska enkel person som gillar att spendera tid med familjen och njuta av de fina stunderna så länge de varar.

Anti-rasism är ett ämne som verkar beröra väldigt mycket av det som du är involverad i. Jag tänker på allt från dina texter till olika event som du anordnar. Är det viktigt att ha ett budskap när man är en person som når ut till så många olika människor, och varför tror du att rasism fortfarande är något som existerar 2008?

-    Svår fråga. Man hade ju hoppats att mänskligheten skulle ha kommit längre, men tyvärr är det fortfarande väldigt många människor som har rasismen växande inom sig. Att det är viktigt för mig att prata om det är för att jag utgår från mina idéer om jämlikhet, vilket för min del gäller på alla fronter. Vare sig det handlar om kvinnors rättigheter eller homosexuellas, så handlar det om att vi alla ska vara jämlika.

Om vi fortsätter på ett liknande spår så är det ju ingen hemlighet att du känner väldigt starkt inför hatbrott, och kanske till och med hat i allmänhet. Tror du verkligen att det finns ett sätt att omvandla allt hat till något positivt och vad är i så fall receptet?

-    Man måste ha lite hopp med sig i livet, men om det är den stora lösningen på alla våra problem vet jag inte. Om vi hade haft en lösning så hoppas jag att vi hade använt den för längesedan. Det bästa man kan göra är väl egentligen att leva som man lär. Försöka vara en så bra person som möjligt och hoppas att det helt enkelt smittar av sig på omgivningen.

Första gången vi talades vid handlade den här frågan egentligen om att Bush skulle lämna sin post och om vem som skulle ta över. Nu vet vi att Barack Obama kammade hem segern, men vad tror du att det egentligen kommer att leda till på det stora hela?

-    Jag antar att även ni i Sverige kunde följa vårt amerikanska presidentval på samma nivå som vi själva följde det, och det är där som min förhoppning ligger. Den stora direkta förändringen tror jag nämligen kommer att ligga i hur världen ser på Obama som president. Att människor nu ska kunna se Amerika i ett annat ljus och ändra sin uppfattning om landet. Att se ett land som är mänskligt och kan bli uppfattat som en vän igen, istället för en världsfiende.

Trots din positivitet och värme målar du ibland upp en ganska blek framtidsbild i dina texter. Ta till exempel låten “The world is fucked”, där refrängen berättar om ett kommande mörker vilket inte riktigt går hand i hand med din personlighet. Du är en inspiration till många människor och har ett rykte om att vara väldigt hjälpsam och engagerande. Hur ser du egentligen på framtiden, och kan du ibland känna att allt är hopplöst, men att du måste kämpa vidare för att hålla bilden av dig vid liv?

-    Just den låten är inte något som man ska ta till sig som något som är endast mörkt. Givetvis finns det ett mörker i den, men tanken är ändå att den ska inge en känsla av hopp, om än en liten sådan. När jag skrev den så såg jag på den som en chans att analysera de problem som omger oss för att på så sätt kunna arbeta mot en förändring.  För att svara på den andra frågan så tror jag att alla människor, precis som jag, någon gång känner sig hopplösa, men trots det så finns den goda kampen alltid i mig.

Något som har fått genomslagskraft även utanför musiken är Plea For Peace-organisationen som du var med och startade. Vad var det som motiverade dig till det?

-    Jag ville helt enkelt skapa en grund som gjorde något positivt inom musiken. Vi var ett gäng vänner som i början på 90-talet började parata om alla problem som vi upplevde inom den moderna musiken och det var utifrån den diskussionen som Plea For Peace växte fram. Vi ville tvinga fram en förändring istället för att bara sitta och vänta på att något skulle hända. Det är alldeles för många människor som bara sitter och väntar.

Du blev pappa för första gången 2006 och för tre veckor sedan var det dags igen. Med tanke på hur du alltid verkar ha något för dig så måste familjelivet ha påverkat din vardag ganska mycket?

-    Absolut, att få barn förändrade hela mitt liv. Bland annat får man göra en hel del uppoffringar vilket givetvis även påverkar tiden jag har att lägga på andra projekt. Man kan även säga att sömn är något som jag nu för tiden får se som en bonus, men jag brukar tänka på att när barnen väl blir äldre så kommer jag att kunna fokusera mer på aktivism och har jag tur så hjälper kanske till och med barnen mig på den fronten.

Tidigare har du spelat i band som Skankin’ Pickle, The Bruce Lee Band och The Chinkees. Har du något band på gång nu för tiden eller är det bara solokarriären som du fokuserar på?

-    Just nu är det bara solokarriären som gäller, samt att driva mitt skivbolag förstås. Men jag kan ju skvallra lite om att jag och några vänner faktiskt har pratat om att starta ett nytt band, bara för att ha det lite roligt. Vi får se hur det blir med den saken, men förhoppningsvis hittar jag lite tid för att kunna skapa lite högljudd musik igen, för det har jag faktiskt saknat.

Du har ju banat vägen för en hel del oberoende band genom dina idéer och ditt skivbolag Asian Man Records, som alltid har lagt stor vikt på att musiken ska vara ärlig och rättfram. Är DIY-känslan något som du fortfarande känner måste komma i första hand, eller har du börjat kompromissa mer på senare år?

-    Definitivt! Jag ogillar verkligen musikindustrin eftersom den är så pass korrupt och fylld med giriga rövhål, som endast är intresserade av vad de själva har att vinna. Därför är det DIY-känslan som är det enda som finns kvar att hålla sig fast vid, det enda som kan skänka mig någon form av trygghet.

Slutligen måste jag ju fråga om vi kommer att få se dig i Sverige någon gång?

-    Det hoppas jag verkligen! Jag hade gärna rest över hela världen och spelat min musik och det inkluderar ju givetvis även Sverige. Jag är dock osäker på om det är speciellt många som vet vem jag är där, haha.

Några sista ord till läsarna?

-    Tack för att ni tar er tid att läsa det här!

Foto: Hiro Tanaka

Mike Park: Hemsida Mike Park: MySpace

Jörgen Stafrin har ett musikintresse som kanske inte ser ut som andra människors i dagens framstressande och digitala samhälle. Från hans lägenhet i Sundsvall kan man fortfarande höra analoga toner som i en protest mot teknikens framfart bygger upp en skyddande borg, där den digitala ljudbilden inte får tränga igenom. Jörgen titulerar sig själv som något så omodernt som skivsamlare och medan utrymmet i hans lägenhet blir mindre blir hans samling för varje månad bara större.

Den första logiska frågan som bör ställas till alla skivsamlare är ju frågan om när den första skivan inhandlades och hur detta i sin tur påverkade det som senare skulle bli ett fanatiskt skivsamlande.

-    Den första skivan jag köpte var Paul Hardcastles album från 1985. Jag köpte den för 69 kronor 1986 och just då var mitt mål att få tag i hans hitlåt “19”. Därefter blev mitt mål förflyttat till att helt enkelt få tag i alla de låtar som jag gillade.

Det tar ju ett tag att hitta sin nisch när man samlar på skivor. När kände du att du visste vad du ville inrikta ditt samlande på och vad berodde det valet på?

-    Det är olika för olika genrer. Det jag främst samlar är 80-talspop, jazz och modern dansmusik av modellen eurodisco och trancemusik. Popen sitter i sen barnsben, jazzen började jag att samla på allvar för ca 10 år sedan, trots att jag lyssnat på den sedan jag var 12 år gammal. Euro- och trancemusik blev intressant för mig ungefär samtidigt som jag började lyssna på det, det vill säga någon gång under 1996.

Mycket av mitt samlande kommer av att jag vill bevara det jag tycker om, och det är just dessa tre genrer jag brinner mest för. Sen samlar jag även på lite svensk kultschlager också, mest för att den genren har ett så brett spektrum där det finns både kanonlåtar och riktigt usla kultlåtar.

När kände du att du faktiskt hade transformerats till en skivsamlare och hur började det? Hur många skivor hade du då, och hur många har du nu?

-    Jag började i tidiga år, efter ett flitigt lyssnande på radioprogrammet Tracks samt genom att bläddra i en katalog som hette “Skivor & Band” och fanns på 80-talet. Jag ville hela tiden få tag i de låtar som jag gillade och som jag hade hört på Tracks. Sen dess så satt det helt enkelt i. Jag började köpa singlarna och skivorna med dessa artister och någon gång runt 1997 så köpte jag min 1000:e vinylsingel. Jag tittade förvånat på hur mycket skivor det hade blivit och då insåg jag att det nog handlade mer om ett seriöst samlande än att bara vilja ha tag på bra musik. Hur många skivor jag exakt hade då har jag inte koll på just nu. Hur många skivor jag har idag har jag inte räknat på ett tag, men den senaste räkningen tror jag gjordes 2005 och då hade jag ungefär 2200 vinylsinglar, 900 LP-skivor, 600 CD-skivor och ca 100 stenkakor.

Musik stöps i dagsläget i en hel del former, men vilket är just ditt favoritformat och varför?

-    Utan tvekan så är det vinyl. Den är hållbarast, har de bästa omslagen, är det jag är uppväxt med och har den mesta och bästa musiken.

Hur ser ditt musikintresse ut? Är det bara att samla på musik som är intressant, eller går du på konserter, läser musikböcker, spelar du i band eller kanske något instrument?

-    Jag går tyvärr allt för sällan på konserter av popkaraktär, och den främsta orsaken till det är för att de är för dyra för min smak. Däremot går jag ganska så ofta på jazz- och klassiska konserter. Jag läser en del musikböcker, men mitt musikintresse baserar sig oftast på att lära mig så mycket som möjligt om musikhistoria, om band och artisters karriärer, listor och om musiken i samhället och media idag. Dessutom har jag skapat några nätsidor där jag försöker förmedla mitt musikintresse till andra människor.

Finns det något band som väger tyngre än de andra i samlingen?

-    Det är lite olika beroende på genre. I popfacket är Depeche Mode det band som alltid har följt med mig genom alla år. Enligt mig har dem aldrig gjort en dålig platta eller en riktigt dålig låt och jag älskar deras musik samt kompositioner. Inom jazzen så är det egentligen lättare att räkna upp vad jag inte samlar på, men min favoritmusiker är pianisten Lennie Tristano, som var den första jazzmusikern jag lyssnade på som liten och som även fick mig att börja uppskatta äldre jazz.

Skivsamlande kan vara ganska problematiskt beroende på vad man har för en boendesituation, och vem man bor tillsammans med. Hur ser det ut för dig, och har du några speciella lösningar?

-    Jag är singel och bor i en lägenhet, så jag inbillar mig att det finns de som har det bra mycket värre än jag har det rent platsmässigt. Som det är nu tycker jag nog att det finns bra med utrymme för mina skivor. Jag vet ju vad jag prioriterar i plats och anpassar mig därefter.

Du har tidigare nämnt att du inte har speciellt höga tankar om digital musik, särskilt inte sådan som sprids via Internet i olika filformat. Vad baserar sig din bojkott av digitala filer och mp3-spelare på?

-    Min så kallade bojkott beror på att jag vill bevara det jag gillar för framtiden. För mig är MP3-filer, framför allt lagligt nedladdningsbara sådana, ett sätt att göra musiken mer ytlig och skvalliknande. Det är för enkelt och bekvämt att bara trycka på en knapp på datorn för att lyssna på musik, och det gör också att fler och fler inte lägger någon energi eller eftertanke på vad det är dem lyssnar på. Musik blir istället något som går in genom ett öra och ut genom det andra och en sådan utveckling kan jag inte tänka mig att stödja. Musik har idag gått från att vara en väldigt viktig kulturyttring i samhället till att nästan bara vara en kassakossa som alla ska tjäna maximalt på. Sen kan jag i och för sig förstå att folk ledsnar på de höga priserna och det snäva utbudet, men man måste också tänka några steg längre. Varken Beatles eller Elvis hade varit så pass stora idag om det hade funnits MP3-filer på 50-60-talet och vill vi ha några musiklegender som håller längre än ett halvår i framtiden så måste vi börja bevara dem därefter.

Detta betyder i sin tur inte att jag blint stödjer skivbranschen på något sätt. Jag anser att skivbranschen idag är en form av kommersiell diktatur där man vill styra vad vi ska lyssna på för att dem ska tjäna så mycket pengar som möjligt, vilket inte heller är en utveckling som jag kan stå för. För mig finns det med andra ord bara ett sätt och det är att jag vill köpa skivor till vettigt pris, jag vill kunna läsa på omslagen, ha en skiva i min hand att visa upp och spela för att sedan kunna stoppa den i en hylla tills nästa gång jag vill lyssna på den.  Det är kanske inte modernt, men det är så mitt musikintresse ser ut.

Hur tänker du kring teknikens påverkan på musiken?

-    Jag tycker att det måste finnas gränser även för teknikens framfart. Det finns mycket som är bra, men allt blir inte bättre bara för att man gör det digitalt och dataanpassat.

Betyder det här att du aldrig kommer att börja ladda ned musik samt använda dig av en portabel digitalspelare? Hur lyssnar du på musik när du är ute i världen och rör på dig?

-    Någon MP3-spelare eller liknande kommer jag aldrig att använda någonsin och ingen kommer heller att få mig att köpa eller samla musikfiler från nätet. När jag lyssnar på musik ute använder jag faktiskt fortfarande en hederlig gammal freestyle för CD-skivor eller kassettband. Det räcker gott och väl för mig.

Människor som föredrar den analoga ljudbilden menar ofta att vår hörsel är bättre anpassad för just det formatet. Vad har du för någon stereoanläggning och hur viktigt är det för ljudupplevelsen?

-    Jag har en hyfsad grammofon och bandspelare som jag har köpt i en second handbutik. Jag ställer inte speciellt höga krav på ljudbilden, eftersom jag inte använder skivorna till annat än för min egen skull hemma. Bara det hörs och låter normalt så är jag nöjd.

Har du någon speciell ritual när du verkligen ska njuta av en riktigt speciell skiva eller insupa atmosfären av din skivsamling?

-    Tyvärr har det blivit så att jag har en hel del skivor som jag har köpt och som jag inte har hunnit lyssna igenom. Därför blir det ofta så att jag lyssnar igenom någon av dessa medan jag jobbar vid datorn. Efteråt skriver jag en recension av skivan för att sedan publicera den på min hemsida Retrogalaxen. Annars har jag faktiskt ingen speciell ritual utan lutar mig lugnt tillbaka, drar upp volymen en smula och njuter.

Något annat som hör samlare till är hur de sorterar sina skivor, där en del har högst personliga sorteringstekniker som nästintill ingen annan levande varelse skulle kunna förstå. Hur är det för dig?

-    Fullängdskivorna är sorterade i genre- och bokstavsordning medan singlarna enbart är sorterade i bokstavsordning. Jag tycker att det ska vara lätt att hitta den skivan man söker. Förutom den fysiska sorteringen så är även alla mina skivor inlagda på en databas i Access.

Du berättade om att du har vissa invändningar mot dagens skivpriser, men vad lägger du själv ut rent pengamässigt på skivor varje månad?

-    Jag köper ytterst sällan nya skivor och det finns tyvärr inte så många bra skivaffärer i Sundsvall, så det blir egentligen inte speciellt mycket. Dessutom är de genrer jag samlar på inte direkt de mest värdefulla i samlarkretsar, vilket också drar ned priset en hel del. Det blir istället så att man hittar skivor på second handaffärer med jämna mellanrum, vilket resulterar i att jag kanske köper 10- eller 20-kronorsskivor för ca 200-300 kronor per månad. Sen går det ju så klart i vågor beroende på månad och fynd. Det blir mer på sommaren då man är ute och reser men även under maj samt oktober månad, då skivmässan kommer till staden.

Vilken skiva är den som du önskar att du hade men aldrig har hittat eller kanske inte haft råd med?

-    Mitt drömfynd hittade jag faktiskt på skivmässan i Sundsvall i oktober. En skiva med en orkesterledare som heter Boyd Raeburn som jag hörde på radio för 20 år sen och som jag sedan dess letat som en galning efter. Annars vill jag fortfarande ha LP-skivor med pianisten Lennie Tristano, som är jättesvåra att hitta i Sverige. Inom popen så samlar jag inte på sådan musik som är så pass svår att den inte går att hitta. Skulle jag dock hitta Peter LeMarcs första plattor skulle jag bli glad, för de är inte speciellt lätta att finna.

Har du någon favoritskivaffär som du anser är lite bättre än andra? Eller kanske något tips för skivsamlarkollegor, och andra nyfikna, på en plats där man kan göra riktigt fina fynd?

-    I Sundsvall kan jag inte direkt tipsa om några spännande affärer för här får man nöja sig med Erikshjälpen och liknande. I Stockholm så finns det däremot en del skivaffärer som jag gillar. Melotronen är en affär där jag köper mycket bra skivor och likadant affären Runtrunt på Odengatan som säljer jazz och soul. Sen om man söker billiga och kanske inte alltid så värdefulla skivor så är skivaffären vid Blå Bodarna i Slussen en underskattad favorit som jag alltid besöker.

Det enligt dig snyggaste skivomslaget just nu är?

-    Ett omslag som jag gillar just nu är omslaget till Jean Michel Jarrés nya platta “Teo & Tea”. Det är en otroligt skön stämning på det. När det gäller vinyl så gillar jag omslagen till Earth, Wind & Fires skivor väldigt mycket. Både “All ‘N All” och “I Am” tillhör mina storfavoriter.

Kan du rekommendera en äldre skiva samt en skiva från i år som du anser att man absolut inte får missa?

-    Jag håller fortfarande Bangles-sångerskan Susanna Hoffs soloplatta “When You’re A Boy” från 1991 som den bästa plattan som någonsin gjorts. En annan favorit som jag alltid försöker rekommendera när jag ser den i affärer är Level 42s klassiker “Running In The Family” från 1986, för den är verkligen en höjdarplatta. Eftersom jag knappt lyssnar på musik från dagens utbud så har jag knappt hört någon platta som släppts i år. Från 2007 däremot så är Peter LeMarcs platta “Kärlek i Tystnadens Tid” kanske det bästa som kommit ut på senare år.

Några sista ord eller hälsningar till läsarna?

-    Köp mer skivor, bevara musik för framtiden, men ställ mycket mer krav på skivbolagen. Musik är viktigt!

Jörgen Stafrin: Hemsida Blogg

Taras Bul’ba kommer från Italien och har spelat ihop så länge de vill och orkar minnas. Deras musikaliska kreationer studsar omkring mot väggar av cement innan de slutligen når det format som medlemmarna eftersökt. I jakten på det ultimata ljudet har de lyckats släppa ifrån sig fyra album, som inget är det andra likt. Lukinzine beslutade sig för att ställa bandet mot de cementväggar som de själva har ställt sin musik, för att på så sätt ta reda på vad som egentligen döljer sig bakom det kaotiska landskap som är Taras Bul’ba.

Ert bandnamn är det samma som titeln på Nicolai Gogols novell om några kosackers kamp mot den polska adeln. Är just den historien en favorit som återspeglar er musik, eller ligger det något annat bakom namnvalet?

-    Novellen har en onomatopoetisk kvalité och det var det som vi tyckte var mest lockande. Sedan framkallar den också gränslösa visioner av att slåss för sin egen existens och överlevnad, vilket vi finner passande för vår musik. Ibland är den ju väldigt explosiv och aktsam medan den i andra stunder går över till att bli tankfull och begrundande.

Musiken känns mörk, experimentell och ibland aningen improviserad, så hur går det egentligen till när ni ska göra en ny låt? Är det ett ständigt jammande i replokalen där slingor och rytmer successivt får växa fram, eller bidrar varje bandmedlem med sin lilla pusselbit som ni sedan försöker väva ihop till en gemensam helhet?

-    I vanliga fall så är det en av oss som helt enkelt kommer på en idé som sedan alla hjälper till att utveckla. Sedan kan det i vissa mer tursamma stunder vara så att ett stycke bara dyker upp utan något som helst arbete, medan det i andra fall kan ta flera månader för oss att förstå att ett speciellt riff måste efterföljas av ett annat.

Känslan av mörker är alltid närvarande oavsett hur många ljusa undertoner ni lyckas klämma in. Är det ett medvetet val eller smyger sig mörkret in av sig själv?

-    Det är ingen direkt olyckshändelse att musiken blir som den blir. Vi söker mörkret, och rent musikaliskt så tillhör det oss. Efter alla dessa år så kommer det helt naturligt, jag menar Italien är inte exklusivt en plats av goda pizzor, solsken och kärlekslåtar. Vi kommer från Milan, en grå och mörk stad och vi bär helt enkelt märkena efter den behandlingen som staden har gett oss.

Det känns ibland svårare att inte hitta referenser och influenser till er musik eftersom ni ändå står ganska så bredbent i genreträsket. Vilken musikalisk bakgrund har ni och vilka band skulle ni säga har varit viktiga för hur ni låter idag?

-    Vi har ju spelat ihop i över 10 år och har alla väldigt olika bakgrunder, så det är svårt att säga exakt vilka influenser som vi nu bygger vår musik på. Allihop gillar 60-talets jazz samt folkmusik från Balkan-trakten. Tidigare spelade vi ju mer traditionell punk, psykedelia och metal så min gissning är att det vi gör idag är en blandning av allt det där. Ska man nämna några band som har betytt mycket för oss så är det Clock DVA, Motörhead, King Crimson, Jesus Lizard, Joy Division, Meshuggah, Naked City, Can och Sun Ra.

Hur ser livetraditionen ut i Italien, och får ni en chans att någonsin visa upp er musik genom att göra några större turnéer?

-    Tyvärr så spelar vi inte live speciellt ofta, då vår musik inte direkt skapar några större sådana möjligheter. Italiens indie-scen har en hel del entusiaster, men där räknas vår musik knappast in. Vi hade utan någon som helst tvekan gärna turnerat utanför våra landsgränser och då gärna till Sverige som faktiskt har en fin tradition av mer aggressiv musik. När vi väl har fått spelningar så har reaktionen oftast varit positiv blandat med försiktig nyfikenhet.

Så den italienska scenen sätter käppar i hjulet för er?

-    Nja, den italienska scenen är väldig varierad. Det finns massor av riktigt bra band som är utspridda över hela landet och de förtjänar mer uppmärksamhet än vad de får. Problemet är att få till spelningar utan att man får göra alldeles för stora uppoffringar, vilket en turné direkt skulle innebära. Tyvärr är det ju så att vårt land fortfarande domineras av kommersiell musik och den alternativa scenen är helt enkelt en verklighet i nöd. Idag bommade t.ex. polisen igen Cox 18, som var ett av Milanos historiska spelställen för alternativ musik och politiska aktiviteter.

Med undantag för några skrik här och där, så är er musik helt instrumental. Har det någon gång funnits en vilja att skriva texter till musiken samt att ha en sångare som kan förmedla dem?

-    Vi väljer att vara ett instrumentalt band i en tid där musik är en industriell bekvämlighet. Visst har vi haft perioder där vi har försökt tvinga fram lite sångprestationer men resultatet har alltid visat att vårt första val, att vara ett instrumentalband, är det enda rätta. De röster som hörs i våra låtar är från döda sångare, stämmor från det förflutna och celluloidspöken.

När man har spelat i ett band i över tio år brukar man knappast ha kunnat hålla sig till ett och samma band, så vilka andra band har ni ramlat in i och är något av dessa fortfarande aktivt?

-    Du har så rätt så, men just nu koncentrerar vi oss faktiskt enbart på Taras Bul’ba. Men RS (trummor) har tidigare spelat i ett band som heter Deathrage, AS (gitarr) har spelat med Fitzcarraldo och själv spelade jag i ett band som hette Funkybluesman.

Du nämnde den italienska scenen tidigare och du tog då upp att det fanns en hel del bra band som förtjänar att få mer uppmärksamhet. Kan du ge mig några tips som bara måste kollas upp?

-    Givet! De topp fem bästa banden i Italien just nu är Uzeda, R.U.N.I., Zu, Morkobot och Putiferio. Det finns givetvis väldigt många fler, men det är dessa som jag i nuläget anser att människor bör hålla ögonen på.

Ni har en helt ny skiva ute på Wallace Records som har fått namnet “Secrets Chimiques”. Vad är det roligaste du kan minnas från själva inspelningen?

-    Det är en enkel fråga att besvara, för det roligaste är helt klart att den så kallade studion som vi spelade in den i egentligen är ett kök inne i ett gammalt farmhus.

Vad har Taras Bul’ba för planer nu då?

-    Vi arbetar faktiskt redan på nya låtar, men mest tid går just nu åt att fixa ihop lite visuella effekter inför de förhoppningsvis kommande konserterna. Det kommer bli ett simpelt collage av svartvita fotografier som syns i bakgrunden när vi spelar.

Några sista ord till de svenska läsarna?

-    Hmm, om ni gillar Taras Bul’ba så sprid ordet, för vi behöver spelningar!

Foto/konst: Massimo De Stefanis

Taras Bul’Ba: Hemsida MySpace Relaterat

Den irländska folksångaren Declan de Barra kommer till Sverige för första gången nu i mars. Lukinzine har precis som så många andra väntat på ett sådant besök sedan Declans första soloutflykt 2007, så när chansen för en intervju dök upp var jag inte sen att greppa tag i den. Förutom stämningsfull musik och texter som oförsiktigt klampar rakt in i själen är Declans röst något i särklass. Han kan nå toner som gör att varje stavelse blir på riktigt och varje nytt andetag begär lyssnarens uppmärksamhet. Efter en strulig start på inspelningen av hans nya skiva “A Fire To Scare the Sun” är han nu mer än sugen på att möta en ny publik, vilket kommer att märkas på de kommande konserterna.

Det här är ditt andra soloalbum och det är en märkbar skillnad mellan det och ditt förra album “Song of a Thousand Birds”. Hade du en annan utgångspunkt den här gången eller är skillnaden bara en omedveten och naturlig utveckling?

-    Varje skiva är ju en stillbild av var du är vid en viss tidpunkt i ditt liv. Man influeras av olika saker hela tiden beroende på var man är i tiden. Resurser, sinnesstämning, musikerna runt om kring dig, böcker man läser för tillfället, filmer samt relationerna till andra människor. Med andra ord så satte jag mig inte ned och skrev på ett eller annat sätt utan jag dokumenterade bara vad som för tillfället fanns i och omkring mig.

Du nämner resurser som en faktor, och det var ju faktiskt så att du hade en hel del finansiella svårigheter när du spelade in skivan. Jag läste bland annat att människor som enbart känner dig via din musik hjälpte till med ekonomiska bidrag efter att du skrivit om din situation på MySpace. Det om något måste kännas inspirerande, att människor till en så hög grad uppskattar din musik att de är villiga att hjälpa till på alla sätt och vis. Situationen var väl även så illa att det under ett tag nästan inte blev en fysisk skiva, utan att det enbart var ett mp3-album som skulle släppas? För att göra en lång fråga kort, hur skilde sig inspelningen av “A Fire To Scare the Sun” från den första skivan?

-    Först och främst var det som du säger väldigt inspirerande att människor ville hjälpa till. De donerande vad de kunde och till slut hade jag råd att köpa en tillräckligt bra mikrofon för att kunna spela in skivan på det sätt som jag ville. Som tack såg jag till att alla som donerade pengar fick skivan en månad tidigare än alla andra. Problemet som fanns vid tidpunkten då jag enbart planerade ett mp3-släpp var att jag helt enkelt inte hade resurserna för att trycka och distribuera några skivor. Det gjorde egentligen inget för mitt huvudmål var som sagt att först och främst dokumentera de låtarna som jag hade. Logistikproblematiken fick vänta till senare.

Du har även gått från att släppa din skiva själv till att ha ett bolag i ryggen, och jag var både överraskad och glad när jag såg att du skulle släppa den på det svenska bolaget Black Star Foundation. Hur gick detta till och vad har det betytt för dig? Rent distributionsmässigt måste det vara en enorm skillnad jämfört med ditt tidigare släpp, som trots högkvalitativ musik inte fick den uppmärksamhet den borde ha fått.

-    Det är sant, det var vid en tidpunkt verkligen ingen som var intresserad av att släppa skivan. Sen kontaktade Emil från Black Star Foundation mig och undrade om han kunde få släppa min första soloskiva. Jag passade då på att fråga honom om han ville ge ut den nya och han sa ja direkt, utan att ens ha hört några av låtarna. Jag beundrade hans arbete med skivbolaget så vi gjorde en ganska så enkel överenskommelse och vips så var allt klart. Jag är imponerad över vilket jobb de har gjort, för pengarna som skivan kostade att göra är redan ihoptjänade. Recensionerna ser bra ut och den har fått ett varmt välkomnande över hela Europa, så jag är verkligen överväldigad. När man gör en skiva har man nämligen ingen aning om hur människor kommer att ta emot den, oavsett hur bra och viktig man själv tycker att den är.

Du har själv målat konsten som pryder skivans omslag och hela paketeringen är väldigt vacker samt påminner en hel del om det sista Clann Zú-släppet. Finns det någon speciell tanke bakom konsten och hur viktigt är skivomslag samt paketering för ett albums helhetskänsla?

-    Återigen så har detta faktiskt en hel del att göra med Emil. När vi höll på att diskutera dessa saker så föreslog jag att vi skulle hålla nere kostnaderna men han tyckte precis tvärtom och menade att vi skulle satsa hårt på just omslag och paketering. Jag blev naturligtvis väldigt glad, för jag uppskattar verkligen vacker konst och kunde därför koncentrera mig på att skapa något som människor skulle se och faktiskt dras till. Jag tycker att omslaget är en bra summering av känslan som musiken på skivan framkallar. Alla djur som du ser på omslaget är tagna ur den irländska mytologin och de påminner mig mycket om alla historier som jag hörde när jag växte upp. Egentligen hade jag tre olika konstverk som jag stod och valde mellan, men när det var tre dagar kvar tills att jag skulle ha lämnat in förslaget bestämde jag mig för att börja om helt från början. Nu i efterhand är jag väldigt glad över att jag gjorde det valet.

Förutom att syssla med musik så gör du också kortfilmer. Är det inte svårt att finna en balans i livet när man har flera kreativa bollar i luften?

-    Just nu har jag faktiskt ingen balans alls i livet. Jag kämpar verkligen för att hitta tid för mina filmprojekt och även för novellen som jag håller på att skriva. Förutom det så har jag också börjat skriva saker för TV, musik till mitt nya album samt ett album tillsammans med den franska cellisten Maeva le Berre, som enbart ska innehålla cello och sång. Med andra ord är det svårt att finna en balans och tid för allt i livet. Jag skulle nog till och med vilja påstå att det är det svåraste av allt. Det och att betala hyran i tid, hehe.

Din musik är ofta väldigt närgången och naken, men det finns en låt på den nya skivan som sticker ut ganska mycket från de andra. Jag tänker på ”On and on” vars text sliter sönder allt vad hopp heter medan melodin känns väldigt positiv, vilket i sin tur gör helheten något komisk. Vad är historien bakom just den här sången, som jag troligtvis inte alls skulle relatera till dig om jag nu inte redan visste bättre?

-    Den skrevs faktiskt som en reaktion på hur en fransk kvinna betedde sig på en av mina spelningar. Hon var riktigt förbannad på mig för att jag inte spelade några positiva och glada låtar, varpå jag frågade henne om hon kunde bajsa blommor eller fick ut en brun sörja som alla oss andra. Detta gjorde ju knappast henne gladare, men livet går vidare. Senare på kvällen funderade jag på hennes reaktion och tänkte att det kunde vara intressant att skriva en låt som innehöll både surt och sött. Jag skapade en upptempo-melodi och skrev en tung text som jag sedan sjöng på ett positivt sätt. Egentligen är det den enklaste låten på hela skivan, men samtidigt också den som har skapat mest debatt. Det om något måste ju ses som positivt.

Jag vet att turnerandet är en stor del av ditt liv, så jag antar att du kommer att spendera en hel del tid på vägarna framöver. Blir det en större turné den här gången och vilka nya länder kommer du att dyka upp i?

-    Det blir i alla fall första gången som jag kommer till Sverige, vilket jag tycker ska bli väldigt spännande. Det har även pratats en hel del om Japan och om det går igenom så är det för mig en dröm som går i uppfyllelse. Jag tror att det är lättare den här gången, eftersom jag har två album i ryggen. Det kommer mer och mer folk till spelningarna, även om det fortfarande är på en liten och gemytlig skala. Människorna som jag träffar under mina turnéer och publiken som jag spelar för verkar vara väldigt lojala, så jag ser väldigt positivt på hela situationen.

I den förra intervjun som jag gjorde med dig berättade du att orsaken till att du valde en solokarriär är för att du vill göra allting själv. Samtidigt vill du gärna spela med så många andra artister som möjligt och du är inte alls rädd för att starta upp olika små sidoprojekt. Har du några intressanta sådana projekt på gång?

-    Som jag sa tidigare så är det ju ett projekt på gång tillsammans med Maeva le Berre, och vi två gjorde faktiskt några spelningar tillsammans med Vincent Martinez för några veckor sedan. Jag har även funderat på att ta in en trummis eller i alla fall någon form av rytmsektion, men allt handlar om resurser. Samarbetet med Maeva ska i alla fall leda till ett album som förhoppningsvis dyker upp redan i år. Två mikrofoner, en röst och en cello, så det blir verkligen enkelt och avskalat.

Vad hände med samarbetet du hade med Kate Ellis under namnet Little Black Boat? Är det helt lagt på is?

-    Kate är otroligt upptagen eftersom hon är en sådan inspirerande cellist, så tanken är väl att jag nu ska arbeta på ett liknande sätt fast tillsammans med Maeva.

Vad har du för planer efter att turnén tar slut?

-    Jag tänker surfa en hel del. Det är vad jag brukar göra för att varva ned efter en lång turné, annars hade jag nog blivit tokig hemma i min lilla lägenhet. Adrenalin tillsammans med massor av kallt vatten från Atlanten är en perfekt avslappningskombination. Sedan har jag ju en hel del målningar som står halvfärdiga och som jag gärna vill göra klart. Även den där novellen som jag berättade om tidigare är något som jag vill ägna mer tid åt när jag väl kommer hem. Så jag har med andra ord en hel del att göra.

Några sista ord till de svenska läsarna?

-    Om ni kommer till konserterna så ta med er en smörgås, för jag kommer att vara hungrig.

För information om var i Sverige Declan de Barra spelar besök Black Star Foundation.

Declan de Barra: Hemsida MySpace

Musikvärlden är så mycket mer än alla olika band och genrer som florerar runt omkring oss. En del av den är alla dessa människor som bakom kulisserna ser till att banden kommer till just din stad och att allt flyter på under tiden de är där. Josefine Jonasson är en sådan eldsjäl i Göteborg och började med att arrangera lokala spelningar för att sedan komma på att det var något som var värt att satsa på. För ett tag sedan bestämde hon sig för att börja studera till arrangör i Nyköping. Lukinzine tyckte att det lät mer än intressant och bestämde sig därför att gräva lite djupare i det hela.

Att utbilda sig till arrangör är kanske inte det vanligaste i dagsläget, så berätta lite om dig själv och dina intressen.

-    Jag pluggar på heltid, vilket innebär både kvällar och helger tyvärr, haha. Den här utbildningen som jag går kräver en hel del extratimmar, så det är väl det som jag sysslar med mest just nu. Annars så umgås jag med kompisar och med min pojkvän. Mina stora intressen är musik, skateboard/longboard och fotografering.

Hur började ditt intresse för musik och när kände du att det var dags att ta steget och göra något själv?

-    Ett intresse för musik har väl egentligen alltid funnits från tiden då man stod och mimade till Spice Girls vidare till att försöka bemästra en fiol och sedan till där jag är nu. Steget till att börja arrangera spelningar kom från en spontan tanke. Jag var trött på att jag alltid missade massor av band och började fundera på om man inte skulle kunna ordna sina egna spelningar. Då fick jag ett tips från en kompis om att man via Meeths Salonger i Göteborg kunde ansöka om att få arrangera spelningar, och på den vägen är det.

Spelar du själv i något band eller kanske något instrument?

-    Det närmsta jag kommer något sådant är spelen Singstar och Guitar Hero, hahaha. Nej, men jag hade faktiskt gärna velat spela i ett band, om jag hade kunnat spela något instrument. Det får väl bli nästa projekt helt enkelt.

Hur länge har du studerat till arrangör? Känns det som ett tryggt framtidsval eller är det mer något du brinner för, så vad framtiden gömmer spelar egentligen ingen större roll?

-    Jag började den här utbildningen i höstas, så jag har hållit på att läsa i ungefär en termin nu. Idén fick jag i våras när jag höll på att arrangera min studentbal. Tidigare så hade jag bara arrangerat spelningar, men då insåg jag plötsligt att jag faktiskt gillade att arrangera andra projekt också. Man kan nog säga att det var först då som jag verkligen visste att det var det som jag ville arbeta med. Det är ett bra yrke, men också någonting som jag verkligen brinner för. Vidare är det ju en bred utbildning som ger många möjligheter, så jag är minst sagt riktigt nöjd.

Hur är utbildningen utformad rent ämnesmässigt, och hur lång tid behöver man läsa?

-    Utbildningen är två år lång, och jag har under hösten läst projektledning, stilanalys, ljud och ljus, marknadsföring, arrangörskap och branschkunskap. Jag kommer nu enbart att läsa fyra ämnen eftersom vi är ute på praktik i fem veckor. Parallellt med utbildningen så har vi även en klubb som heter MITTWOCH. På det sättet är utbildningen väldigt bra då vi inte bara läser utan även får göra praktiska saker och sätta det hela på prov genom att arrangera MITTWOCH och arbeta under långa praktikpass.

Med vad gör man egentligen i Nyköping när man inte pluggar?

-    Man fikar, festar och umgås med skolkompisar. Nyköping är verkligen inte den mest händelserika staden men den ligger ju nära till Stockholm, Linköping och Norrköping, så det blir väl att man tar en tripp dit om vardagen blir alldeles för tråkig.

Vilket band är det som du har känt är mest kul att arrangera en spelning för? Och vilket band är drömbandet att få boka?

-    Marissa Burns Trey är klockrena att boka! Det är ett riktigt bra band som nästan alltid har ställt upp och gjort en kanonspelning samt att de alltid är trevliga och tacksamma. Andra band som har varit riktigt bra är Grace Will Fall, Intohimo, Kill All Heroes och Adjusted, för att nämna ett fåtal. Nästan alla band som jag har kommit i kontakt med via mina arrangemang har varit jätteroliga att lära känna. Det är svårt att få till en spelning där det inte är kul faktiskt. Drömbandet är helt klart Millencolin, för de ligger så nära hjärtat och det har de gjort väldigt länge nu. Sen är det ju naturligtvis en dröm att stå som arrangör för lite något lite större någon gång.

Är det mest inom punk/hc-scenen som du arrangerar spelningar eller är det allt möjligt? Vad har du för planer när du väl är klar med din utbildning? Starta eget, kanske?

-    Jag håller mig absolut inte bara till en genre, utan man får försöka ha lite koll på vad som cirkulerar och vilka band som spelar mycket just nu samt vad folk faktiskt vill se. När jag är klar med min utbildning så vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Först ska jag väl flytta hem till Göteborg och antingen läsa vidare eller så kanske jag har ordnar ett jobb. Starta eget kommer jag nog att göra, men endast vid sidan av något annat till en början.

Det är ofta män som tar för sig inom musikscenen. Har du upplevt det som att du har fått kämpa lite extra för att få ta plats på grund av att du är tjej, eller har allt bara flutit på som det ska?

-    Nej, jag har då aldrig blivit bemött annorlunda eller fått kämpa extra utan allt har varit likadant för både killar och tjejer. Jag upplever faktiskt ingen skillnad alls. Det som är lite roligt är att det är 18 tjejer i min klass och endast 8 killar, så jag tycker inte att utbildningen är särskilt mansdominerad, haha

Hur är musikutbudet i Nyköping jämfört med t.ex. Göteborg, tycker du? Vad skulle behöva ändras i Sverige för att musikklimatet ska kunna bli bättre? Eller konsertklimatet kanske är en vettigare fråga till dig?

-    Jag tror att om man letar så hittar man. Det finns en rock- och poputbildning i Nyköping och där finns det en hel bunt av härligt musikaliska människor. Jag tror nog inte att musikutbudet är lika stort som i Göteborg, men det är ändå stort, om du förstår? Jag tycker att vi i Sverige har ett väldigt bra musik- och konsertklimat. Vi har många bra festivaler, många bra konserter och vi har en väldigt bra och stor musikexport. Jag kan faktiskt inte komma på något som kan förbättra klimatet, skulle väl vara i så fall vara saker som skulle kunna försämra det, men sådant är ju så tråkigt att prata om.

Ge oss ett tips om ett band som man absolut inte får missa 2009!

-    Åh! Adiam Dymott! Såg hennes framförande på P3 Guld när jag var där och det var ett riktigt bra uppträdande som lyfte hela galan till höjden. Henne tror jag verkligen på!

Tack för att du tog dig tid att prata med oss. Några sista och välvalda ord till läsarna?

-    Min utbildning KY Musik och Event kommer snart att ha sin ansökningstid, så vill man bli arrangör eller bara vill jobba i den här branschen men ännu inte riktigt vet vad man vill bli, så kan jag verkligen rekommendera den. Annars så ska man tänka på att försöka vara så positiv som möjligt, allt blir så mycket roligare då!

Josefine Jonasson: MySpace

Nick Lamagna och Felix Alanis är de två huvudmedlemmarna som startade det som senare skulle bli känt som RF7. Felix är textförfattaren och Nick är musikern. Tillsammans med trummisen Walt Phelan var de i över tjugo år kärnan av RF7 (de har haft olika basspelare, där Robert Armstrong är den mest märkbara). Någonstans runt 2002 ville Walt fokusera på sina andra projekt varpå Felix drog in Big Mike som ny trummis i RF7. Mike hade fått RF7s musik introducerad till sig av sin far som hade varit helt såld på punk under Mikes bardomsår. Felix träffade Mike under tiden som han arbetade som en utkastare på Mr. T’s Bowling Alley, som är en punkklubb där RF7 brukade spela under slutet av 90-talet och början av 00-talet.

Bo Clifford träffade Felix någon gång under 80-talet när han hjälpte honom med distributionen av Public Service-samlingen, som han släppte via sitt egna bolag Smoke 7 Records. Public Service-samlingen sparkade igång karriären för band som Bad Religion och Redd Kross, och blev samtidigt ett stycke punkhistoria för bland andra RF7 och Circle One. En annan som tog ett kliv upp på karriärsstegen tack vare den samlingen är Jordan Burns. Hans spelade trummor i Disability och gick sedan vidare till att starta bandet Strung Out, där han än idag sitter bakom trummorna.

Nick och Felix möter upp med Bo i hans lägenhet, som är belägen i North Hollywood den 21/3 2009. Lukinzine är stolta över att ha fått äran att presentera deras samtal, så var så goda!

Felix: Okej Bo, hur vill du lägga upp det hela?

Bo: En sak som skulle kunna vara en bra start, eftersom ni två är kärnan i bandet, är ju historien om hur ni helt enkelt träffades?

Felix: Ok.

Bo: Bodde ni nära varandra, eller satte du in en annons där du eftersökte en gitarrist?

Nick: Empire Records & Tapes, Simi Valley!

Felix: Jo, jag öppnade en skivaffär någon gång under 1978, när jag var runt 20 år gammal. Nick kom förbi en dag när jag som vanligt satt och skrev dikter bakom disken.

Nick: Ja, just det! De där små gula skrivhäftena! Felix använder dem än idag.

Felix: I alla fall så kommer Nick in och ser sig omkring i lokalen varpå han upptäcker en massa instrument som står uppradade längst bak. Jag hade nämligen ett trumset, lite gitarrer och inspelningsapparater uppställt där. Nick kommer över till mig och pekar på mitt gula anteckningsblock och undrar vad det är. Dikter, svarar jag.

Nick: Just jävlar, där stod jag! En 19-åring som hade hoppat av skolan mittemot en 20-årig stoner som ägde sin egen skivaffär, sin egen replokal och till på köpet sålde en hel del drogrelaterade apparaturer. Vem skulle inte vilja vara en del av allt det där, va?

Felix: Vi snackade med varandra i ett par minuter och plötsligt säger Nick att han skulle kunna skriva musik till mina dikter. Jag tyckte att det lät intressant, mest för att han som i det läget spelade gitarr med mig var så limiterad att det skulle vara upplyftande med någon som hade lite nya idéer.

Nick: Jag tog med mig anteckningsblocket hem och började läsa igenom det. Jag minns att jag tänkte, fan den här killen har en del coola saker att berätta.

Bo: Och vad hände sen då?

Felix: Nick kom tillbaka efter ungefär en vecka och hade även med sig sin gitarr. Han berättade att han hade gjort musik till fyra av dikterna och började spela upp en av dem. Det var helt magiskt, för Nick är en fantastisk gitarrist. Efteråt tittar han upp på mig och undrar om han och hans band inte skulle kunna låna mina prylar för att spela in lite låtar som de hade jobbat med. Detta var alltså hans riktiga agenda. Att få spela in sitt andra bands låtar.

Nick: Till en början ja, men jag gillade faktiskt texterna och låtarna.

Felix: Tills du hörde mig sjunga dem.

Nick: Sant.

Felix: Jag kunde verkligen inte sjunga, och de där låtarna var typ av stuket Bad Company och AC/DC.

Nick: Jag kan inte förmå mig själv att ljuga, Felix var verkligen kass.

Felix: Som tur var hade jag i alla fall något som Nick ville ha, plus att vi trivdes i varandras sällskap.

Bo: Ok, om vi snabbspolar framåt lite. Hur blev ni egentligen ett band?

Nick: Jag försökte hjälpa Felix med hans sång, och vi tog senare in Walt på trummor.

Bo: Ni kände alltså Walt redan då?

Felix: Nick kände honom.

Nick: Jag och Walt spelade i ett par coverband precis när vi hade hoppat av skolan. Walt var typ min bästa kompis på den tiden. När jag berättade att jag hade träffat en snubbe som ägde sin egen skivaffär och var gammal nog att köpa ut öl så sa Walt att det helt enkelt inte spelade någon roll om Felix kunde sjunga eller inte.

Felix: Nick kände även en basspelare, men jag minns inte riktigt hans namn.

Nick: Han hette Joe Roman.

Felix: Just det! I alla fall, efter några månader drog Nick med sig en turnébokare till vår replokal. Han lyssnade på oss en stund och stoppade oss sen för att be oss spela låten ännu en gång, fast den här gången så snabbt som vi bara kunde.

Nick: Det var låten “Scientific race”.

Felix: Japp, en ruskigt slö version av den.

Nick: Vi gjorde i alla fall som turnébokaren hade sagt och det tvingade Felix att skrika mer än att sjunga, och jag minns att jag tänkte att nu suger han fast tio gånger fortare.

Felix: Exakt, men när vi väl var klara så undrade killen om vi någonsin hade hört banden Sex Pistols, Buzzcocks eller Ramones.

Nick: På den tiden lyssnade vi typ på Cheap Trick, så dessa band var helt nya för oss.

Felix: Vi sa att vi inte hade hört dem och killen reagerade med att vi faktiskt har en hel skivaffär runt omkring oss. Han plockade fram ett par Stranglers-plattor och naturligtvis Sex Pistols-plattan och lät oss sedan lyssna.

Nick: När han slängde på Sex Pistols-albumet tänkte jag direkt att killen på skivan sjöng bra mycket sämre än vad Felix gjorde!

Felix: Vi hade en helt ny värld att upptäcka…

Nick: Minst sagt! Vi hade ingen aning om hur jävla bra band som Sex Pistols, Damned, Germs, Clash och miljoner andra band i samma färdvatten var.

Felix: Stranglers, Motörhead…

Nick: Dessa band är enorma influenser och vi började lyssna på allt som vi kunde komma över.

Felix: Inom en vecka hade Nick börjat färga sitt hår och Walt hade börjat ha trasiga kläder. De hängde även runt vid punkställen som Whisky i Hollywood och kollade in band som The Chiefs, Black Flag och Social Distortion vars musik rev upp hela scenen.

Nick: Där har du det, resten är historia.

Bo: Så det hela började alltså i Simi Valley med ett par ungar som försökte tjäna lite på en bra bekantskap, haha?

Felix: Typ, och en kille som såg ett band i precis rätt ögonblick för att ge dem en knuff i rätt riktning.

Nick: Japp, den snubben bokade massor av band under den tiden.

Felix: Fixade han några gig till oss?

Nick: Nej, men när vi ändå talar om spelningar så spelade vi ju under den tiden på en del fester och så i Simi Valley. Vi spelade typ covers av gamla rocklåtar inför en massa fulla hippies.

Felix: Med Nick på sång…

Nick: Ja, och sen fick Felix ta över på de fyra sista låtarna.

Felix: Och då tog festen slut…

Nick: Felix hade förmågan att tömma en bakgård fortare än sirenerna från en polisbil.

Felix: Vi var med andra ord tvungna att ta oss bort från Simi Valley, till platser där min skriksång var med accepterad.

Bo: Ja, det är märkligt att du har några stämband kvar alls.

Nick: Vad fan, han är bättre nu än vad han någonsin varit.

Felix: Jag antar att det där är en komplimang?

Bo: Ok, det där var en bättre historia än vad jag hade väntat mig, men jag tror vi måste skynda vidare. Men vi borde definitivt gräva lite djupare i er tidiga historia någon annan gång.

Nick: Tvinga mig inte att återuppleva den där perioden.

Bo: Kanske någon annan gång, men nu vill jag höra lite om era inspelningar. Jag räknar inte med er EP, då den varken är här eller där för min del.

Nick: Du, “Acts of Defiance” går för 400 dollar på E-bay. Jag önskar att jag hade ett exemplar.

Bo: Jag antar att jag sålde min på tok för tidigt. Jag fick nämligen bara 150 dollar för den, haha. Er första platta, “Wheight of the World”, är fortfarande en av mina favoritalbum. Ljudbilden finns där, låtarna finns där och Nicks gitarrspel är helt enkelt oklanderligt.

Nick: Jag älskar ju punkgitarrer.

Bo: En sak som jag skulle vilja veta mer om är den om att du Nick bor uppe i norr…

Nick: Japp, i San Francisco, hela helvetets smältdegel.

Felix: Nicks förmåga att stå emot frestelser är relativt svag.

Bo: Felix du bor däremot här i Hollywood och därmed har ni någon form av artistiskt långdistansförhållande som skapar sin helt egna dynamik.

Felix: Typ…

Bo: Jag menar om du skriver en låt idag, skickar då Felix texterna till dig och så lägger du till musiken? Eller skickar du musiken till honom och så lägger han till texten?

Felix: Vi har väl kanske skrivit tre låtar på det sättet som du beskriver.

Bo: Vilket sätt? Det andra?

Felix: Alltså att Nick skickar musik till mig som jag sedan skriver en text till.

Bo: Okej.

Felix: Men Nick och jag har ett sätt… …alltså vi har ju levt tillsammans ganska så länge…

Nick: Vi skriver låtar och blir fulla typ varje dag.

Felix: Ja, nästan i alla fall. Vi har i alla fall en bra förmåga att tillsammans lyckas med bravaden att skriva bra låtar.

Nick: Jagger/Richars-kombon av vår generation!

Felix: Jag reser ju en hel del vilket innebär mängder av tidsfördriv på flygplatser och flygplan där jag kan sitta och skriva mina texter. Sedan flyger Nick ner till mig och hänger här under en helg eller så. Detta gör vi kanske fyra eller fem gånger per år.

Nick: När jag har råd helt enkelt.

Felix: Vi brukar kalla det att gå in i stormen, vilket brukar resultera i tre till fyra dagars arbete.

Nick: Torsdag natt, fredag, fredag natt och söndag blir till en diffus låtskrivarperiod. Också känt som stormens öga.

Felix: Det är alltså vad vi kallar det. Under den perioden så kanske vi skriver 10 eller 12 låtar, som vi sedan gör en demoinspelning av.

Nick: Jag flyger därefter hem och Felix spelar upp låtarna för Tony varpå de väljer ut fyra eller fem stycken som de sedan repar in.

Felix: De senaste åren har det dock varit Big Mike på trummor och Xavier på bas.

Bo: Så hur lång tid tar det att bli redo för att spela in ett album?

Nick: Jag flyger väl ner ungefär en månad senare, på en torsdag direkt efter jobbet. Vi skriver oftast en tre till fyra nya låtar redan den kvällen.

Felix: På fredagen repar hela bandet in de fyra eller fem låtarna som vi vill ha med på demoinspelningen.

Nick: Sedan drar vi hem till Felix och festar loss tills klockan blir 03.00.

Felix: Alla sover över hemma hos mig och jag väcker dem någon gång runt 09.30 dagen efter.

Nick: Tina, Felix underbara fru, gör i ordning en ordentlig frukost och sedan drar vi vidare till studion igen.

Felix: Någon gång runt 12.00 är allt i ordning och vi är redo att spela in. Vi kör igång med trummor och gitarrer vilket brukar bli klart runt fyra eller fem. Sedan tar vi en paus medan trummorna monteras ned. Efter det brukar vi spela in bakgrundsången, om det nu finns någon sådan. Därefter går de flesta hem förutom jag och Nick som arbetar vidare med gitarrpålägg och solon.

Nick: På söndagen drar vi tillbaka till studion så att Felix kan spela in sången.

Felix: Vilket brukar ta ungefär två timmar.

Nick: Han är känd som “En tagnings-Felix”.

Felix: Sedan får vi ut en snabb råmix som vi gör två kopior av, innan det är dags för mig att köra Nick till flygplatsen så att han kan flyga hem igen.

Nick: Och den processen får vi upprepa tills det att vi känner oss klara.

Felix: Som på den här nya plattan, “Hatred on the Rise”, så gjorde vi fyra olika sessioner. Två stycken med det gamla bandet, Walt, Robert och Steve, samt två tagningar med de nya killarna. På dessa fyra sessioner fick vi ordning på de 16 låtarna som till slut kom med på plattan.

Bo: Så när materialet väl är hopsatt så går resten av processen ganska så smidigt?

Felix: Ja.

Nick: Japp.

Bo: Ni slösar ingen tid med att fumla runt utan ni klipper ihop det, mixar det och vips är det klart.

Nick: Exakt. Felix är en mycket drivande man. Men nu är det väl dags för mat och öl?

(En timme och några öl senare.)

Felix: Ok, så vad höll vi på att prata om?

Bo: Jag tror att vi började med lite historia för att sedan gå vidare till själva inspelningsprocessen.

Felix: Ja, just det.

Bo: Så varför är det sådana långa tidsperioder mellan era albumsläpp?

Felix: Jag vet inte om jag tycker de är så stora, eller i alla fall inte sedan 1987.

Nick: Det var väl i så fall den perioden som startade runt 1983 är vi inte pratade med varandra på fyra långa år.

Felix: Det är sant. Vi hade precis kommit hem från en otroligt stressig och jobbig turné.

Nick: Stressig men succéartad. Vi spelade på en hel del stora ställen tillsammans med Lewd och vi fick till och med sova på Tim Yohannans (Maximum Rock and Roll) golv…

Felix: …och även kolla igenom hans skivsamling, där vår tolva “Fall In” var en av hans favoriter.

Nick: Men när vi kom hem från den turnén så sa vi att vi skulle ta en paus och ringa varandra om några dagar.

Felix: Det tog dock fyra år.

Nick: Men så en dag stöter Walt på Felix av misstag och plötsligt håller vi alla på att spela in Felix soloplatta.

Bo: Va? Jag har aldrig hört talas om någon soloplatta!

Felix: Det finns ingen sådan. Nick kallar vår platta “87 – Now Who Cares” för min soloplatta.

Bo: Varför det?

Nick: För att det inte är en riktigt RF7-platta, utan det är killarna från RF7 som möter upp varandra och spelar in Felix gamla låtar.

Felix: Nick och jag skrev öppningsspåret men det kom aldrig med på vår platta “We Got Diseases”. Annars var alla andra låtar sådana som jag hade lekt lite med tillsammans med några killar från mitt vanliga jobb.

Nick: Till och med din polare Tim Yohannan, må Gud vara med honom, dissade den plattan.

Felix: Jaja, okej…

Nick: Sen följde väl ett mellanrum fram tills 1992, men vi hade fortfarande inte splittrats.

Felix: Det var då vi bestämde oss för att satsa på att börja spela tillsammans på riktigt igen. Till och med Robert kom tillbaka för att spela bas. Det var då vi spelade in “Traditional Values”.

Nick: En toppenplatta! Punkperfektion som till och med Byron Coley (Forced Exposure) gillade. Ursäkta mitt uttalande men det var bara en så bra period för oss alla, förutom för Spike Marlin då.

Bo: Producenten?

Felix: Spike och Nick hade en hatkärleksrelation. Spike älskade hur Nick spelade gitarr, men hatade precis allt annat med honom.

Nick: Han jagade till och med mig med ett basebollträ ute på parkeringsplatsen utanför studion.

Felix: Efter att du tänt eld på hans bil, om jag inte minns helt fel.

Nick: Det var en olyckshändelse.

Felix: Efter allt det där så insåg vi i alla fall att vi var tvungna att hålla ihop, och vi har sedan dess släppt en platta vartannat eller var tredje år. Det tar ungefär ett år att göra en platta och sedan ett år att få någon att vilja släppa den.

Nick: Det är det snabbaste sättet vi vet och kan jobba på. Vi försöker att skriva hela tiden, för det är det som vi tycker är roligt.

Bo: Nu då? Låt oss prata om den nya skivan. Vad finns det på den och vad tycker ni är bra?

Felix: Att återförena originalmedlemmarna var ju en cool överraskning.

Nick: Man måste älska Steve och Walter.

Felix: Och att utmana de nya killarna med vad de gamla rävarna hade spelat in var också kul.

Nick: Man måste älska Tony, Big Mike och “X”-mannen.

Felix: Jag tror att allt det där lyfte hela projektet till nya höjder.

Nick: Vi spelar in, ni får avgöra!

Bo: Felix du är ju en kille som jag tror att många människor underskattar. Du har så mycket mer på gång än vad man kan se på ytan. Jag har alltid sett på dig som en mycket djupare individ än vad andra kanske tar dig för, och det är ur detta djup som dina texter kommer från. De redogör för din vision av vad du ser omkring dig och du är alltid väldigt tidsenlig när du beskriver din omgivning av liv, arbete, TV…

Felix: Jag förstår vad du menar…

Bo: …och allt annat som hör livet till, och jag har alltid gillat just den biten. Sen slänger du ju alltid in något som får en att reagera lite extra och på den nya plattan är det tveklöst låten “I left my arm in Fallujah” som spelar den just den rollen. Låten kommer utan tvekan att få en hel del människor att sätta sig upp och spetsa öronen.

Felix: Så du hör alltså vad jag sjunger?

Bo: Absolut och jag tycker att det hela säger så mycket och att sticket är helgjutet och kristallklart.

Nick: (Försöker att sjunga exakt som Felix) “I left my arm i Fallujah, left a leg in Bagdad, it’s not the war I started, it’s not the life I planned.”.

Nick: Exakt! Det där är helt perfekt.

Felix: Nick kan mina texter bättre än vad jag kan dem.

Bo: I alla fall så tycker jag att låten uttrycker en svår situation på ett bra sätt, och det är utan tvekan en låt som kommer att väcka olika tankar hos dem som hör den.

Felix: Det är kul att du kan förstå den och relatera till den. Jag trodde faktiskt inte att någon kunde förstå vad jag sjunger om de inte hade CD-häftet med texterna framför sig. Jag brukar alltid få skivbolagen att gå med på att mina texter ska finnas med i CD-häftet, men det kanske inte behövs längre.

Nick: Jo, det gör det.

Bo: Hur kom ni i kontakt med de svenska killarna på Just 4 Fun?

Felix: Det var Big Mike som berättade att det svenska bolaget Just 4 Fun höll på att sälja massor med exemplar av vår senaste platta “Addictions & Heartache”, och att de sjävla även var stora RF7-fans. Så Nat, som äger Puke N’ Vomit Records och som släppte “Addictions & Heartache” förslog att vi skulle ta kontakt med Just 4 Fun för att se om de var intresserade att släppa den nya plattan fast för den europeiska marknaden.

Bo: Och Just 4 Fun sa ja direkt, eller?

Felix: Jag tror att jag skickade ett exemplar av skivan till dem och det var då de sa ja. Jag säger “dem”, men jag har faktiskt bara pratat med Stefan på Just 4 Fun. Han lägger ned all sin energi på att få ut vår skiva och nyttjar varje liten del av industrin som han känner till.

Bo: Då finns det med andra ord en chans att RF7 kommer att turnera i Europa?

Felix: De jobbar på det. Vi har ett tyskt bokningsbolag vid namn Klownhouse som har visat sitt intresse, vilket förhoppningsvis kommer att leda till att vi turnerar i Europa i slutet av sommaren eller i början av hösten.

Nick: Det ser jag verkligen fram emot!

Bo: Och sen då?

Felix: Vi firar ju 30 år som band nästa år.

Nick: Så vi vill ju att det ska bli ett riktigt stort år för oss.

Bo: Ni kommer alltså att fortsätta att spela ihop?

Nick: RF7 kan aldrig dö. Det handlar nämligen inte om vad folk tycker om oss, utan om att skapa musik och det kommer vi aldrig att sluta med.

Felix: Vi har ju ett bättre följe och får bättre spelställen nu än när vi var unga, så vad fan, så länge det inte känns löjligt så fortsätter vi väl.

Bo: Personligen anser jag ju att RF7 är ett av de stora banden över de senaste 20 åren, och det faktum att ni inte är större beror helt enkelt på att inte så många känner till er. Kanske på grund av att era albumsläpp är så utspridda.

Felix: Vi uppskattar omtanken, men allt det andra kan vi knappast kontrollera.

Bo: Men allvarligt, jag tycker verkligen att ni är ett viktigt band.

Felix: Vi har ju haft turen att vara anknutna till Public Service-samlingen, American Youth Report, den första Flipside-videon och Channel 11-dokumentären som nu även finns på YouTube. Det innebär ju att vi för alltid kommer att vara anknutna till band som Bad Religion, Black Flag, Channel 3, TSOL och alla andra band som var med på American Youth Report.

Nick: Descendents, Minutemen, Shattered Faith…helvete vilken jävla lista.

Felix: Vi har med andra ord en hel del kredibilitet via några viktiga nyckelaspekter.

Bo: Sant, men samtidigt hände ju allt det där för en 25-30 år sedan.

Felix: Jo, det förstås.

Bo: Nu är ni mer som gamla statsmän. Jag menar, nu kanske en 18-årig unge får tag i er platta och tycker att ni är skitbra, men ni har ju faktiskt varit skitbra i över 30 år! Samtidigt har vi 50-åringen som har lyssnat på er hela tiden och fortfarande tycker att det är bra, vilket jag tror gör att er potential är mycket bredare än ni tror.

Nick: Alltså, vi gör ju den bästa musiken som vi är kapabla till. Hur mycket pengar och kändisskap det hela är värt är ju upp till någon helt annan att bestämma.

Bo: Exakt, och vi vet ju att många band inte får den respekt de förtjänar i sin direkta omgivning, så därför kanske Nat har rätt och Europa är den rätta vägen att köra på.

Nick: Allt jag kan säga är att vi kommer att spela stenhårt.

Felix: Japp, det kan folk i alla fall räkna med.

Bo: Ok, det har varit hur kul som helst att prata med er båda, och det var även kul att få träffa dig igen, Nick. Var sa ni nu att man kunde få tag på skivan?

Nick: Ja, just det…

Felix: Just 4 Fun MySpace, Just 4 Fun-hemsidan, vår MySpace eller…

Nick: Äh, det räcker med dessa Felix, nu behöver vi mer öl!

Felix: Tack så mycket, Bo.

Översättning: Ramon Calvo

RF7: Hemsida MySpace

Medborgargardet är ett gäng kända och okända människor som gärna beblandar sig med ironiska fylle- och vardagsberättelser, vilket Lukinzine naturligtvis inte kunde hålla sig borta från. Medlemmarna kommer från lite olika genrehörn i musiksverige, och det är förstås en bidragande faktor till den dimma som deras knyckta beats och mörka samhällsskildringar bildar. Vem sa att svensk hip-hop var död?

Eftersom ni är ett så pass spretigt gäng med människor är det väl bäst att den första frågan inte är en fråga utan en uppmaning till er att presentera medlemmarna samt vad deras tidigare musikaliska bravader har varit.

Dj Pripps: Jag har sjungit i duschen och är Dj/Producent åt MVN.

TerrorPresidenten: Gardets egen hockeykörsexpert och även hobbyfilmare.

Mehmed Unk Baharet: Rappat i diverse grupper tack vare mina frizonshits “All my love” och “Kyssen”.

Jägarn: Har joddlat i skogen och sluskrappat med olika lokala MC:s.

Svenne-Banan: Musikaliskt obegåvad men kan få brudar att skrika “Nej” i hela tonskalan.

Marinella: Spelat i diverse garagepunkband och rappat med MVN.

Jan Organ: Har snurrat vax sedan -65.

Gammal Smutsig Jävel: Punkrävsrelik som emigrerade till hip-hop/reggae i slutet på 90-talet, men när allt väl kommer omkring så är det dock d-takten som ligger närmast om hjärtat.

Hip-hop och punk kanske inte vid första tanken går hand i hand, i alla fall inte om man ser till den hip-hop som spelas rent kommersiellt just nu. Men historiskt sett och även om man tittar på den mindre hip-hop- och punkscenen, så finns det ju en hel del likheter. Hur tänker ni kring blandningen av människor med dessa olika genrebakgrunder?

-    Vi är ett gäng individer med helt skilda bakgrunder som klaffar väldigt bra ihop socialt. Kort och gott så gillar vi att göra musik och att ha roligt. Tyvärr så finns det människor inom dessa båda genrer som kan vara lite trångsynta när det kommer till att mixa just hip-hop och punk. Antingen ska man vara en tvättäkta hip-hopskalle eller en lortig punkare. Vi anser istället att vi har mycket att lära av varandra och att det absolut finns en hel del likheter. Tycker nog att det i de flesta fallen är positivt att olika genreinriktningar samarbetar, eftersom man dels tar lärdom av varandra och samtidigt har möjligheten att skapa något nytt och fräscht. Man måste våga sudda ut alla gränser och regler, göra det man själv känner för och skita i vad alla andra tycker.

Började Medborgargardet som en seriös plan att starta ett band eller var det helt enkelt en fylleresa som slutade lyckligt?

-    Gammal Smutsig Jävel har haft planer på att starta upp ett Medborgargarde i många år men har aldrig riktigt haft tid, motivation eller hittat folk av det rätta virket. Genom ett lokalt hip-hop projekt, kallat Storsjöoljudet, kom samtliga i kontakt med varandra och Gardet var därmed ett faktum. Grundtanken var aldrig att MG skulle vara något seriöst och hårt satsande band. I början surrade vi till och med om att ha hemliga identiteter, spela in ett par låtar på dryg och slänga upp dem på Internet. Så visst, vi började egentligen som ett stort skämt som med tiden har vuxit till att bli ett mer seriöst band än vad som var tanken från starten.

Hur tycker ni att mottagandet har varit när ni har spelat live, och vad är det för typer som dyker upp på spelningarna?

-    I och med att vi endast har varit aktiva sen i mitten på juni, så har vi bara hunnit med en enda spelning hittills. Vi avverkade den i ett öl-tält på årets Storsjöyra, och tältet var med andra ord fullt i dubbel bemärkelse. Allt från hip-hoppare till punkare till Svennsons och a-lagare var där för att se oss köra live och skrika med i refrängerna.

Textmässigt känns det ju som att ni vandrar längs ironins rännstenar för att sedan hamna i gravallvarets Sverige där de sociala problemen blir allt mer synliga. Har ni något ni vill att lyssnaren ska få med sig via texterna, eller är det bara att flyta med i beatsen och melodierna?

-    De allra första låtarna vi gjorde handlade mest om att supa sig snygg, punda och att bo i parken. Efter ett par låtar kände vi dock själva att dessa ämnen blev rätt uttjatade och valde att bredda innehållet på våra texter. Det finns såklart en del politiska småhintar, men vi vill fortfarande att det ironiska och humoristiska ska vara de största ingredienserna i våra låtar. Det blir roligast för alla inblandade parter om man har mer variation än att bara rappa om folköl och fylleceller.

Ni har precis släppt mixtapen Fredag Hela Veckan Vol. 2,8%, så berätta lite om hur det gick till att få ihop den.

-    Vi hade en väldigt tight och stressad deadline när vi spelade in Fredag Hela Veckan Vol. 2,8% eftersom vi ville få ut skivan till Storsjöyran, så därför finns det en hel del man skulle kunna förbättra. Alla beats på tapet är baxade, men vi gjorde ju dem såklart bättre än originalen.

Vem gör vad och hur lång tid tog inspelningen? Har ni några planer på fler släpp i framtiden?

-    All inspelning och mixning tog en vecka i effektiv tid. Den är inspelad och mixad av Sylen och Niklas i Empire Studios och Hip-hop Labbet och cutsen är lagda av Jan Organ, också känd som Dj Eaze. Vi kommer snart att plocka upp där vi avbröt jobbet med våran 12″, men det får ta den tid det tar. Förhoppningsvis så kommer den ut innan årets slut. Parallellt med det så kommer vi att spela in en uppföljare på mixtapet där vi kommer att samarbeta med diverse artister och producenter från Sveriges alla hörn och kanter. Vi har redan inlett en del samarbeten, så du förstår att framtiden ser ljus ut.

Personligen tänker jag en hel del på Sedlighetsroteln när jag lyssnar på de låtarna som florerar på er MySpace. Vart skulle ni säga att ni tar er inspiration ifrån? Är det från andra svenska hip-hopakter eller något helt annat?

-    Det går väl inte att förneka att det finns en hel del likheter med Sedlighetsroteln, men även med De 6 Apornas Armé kan man tycka. Fast om vi ska vara helt ärliga så har vi inte haft dem i tankarna när vi gjort vår musik. Inget ont om de banden, de åker ju nämligen fortfarande på stereon med jämna mellanrum. Egentligen är det svårt att säga vad som inspirerar oss, men det borde väl vara en del verklighet, en del fantasi, ett par 6-pack, chokladkakor och skitlivet i Östersund i allmänhet, hehe. Sen ska man ju inte sticka under stolen med att det även finns en del punk- och reggaeinfluenser bakom det hela. Vi gör det enkelt och säger såhär: Allt som låter bra snor vi!

Kommer det att bli någon större turné inom en snar framtid?

-    Vi har endast några ströspelningar inbokade under hösten men ingen turné som det ser ut just nu, så vi får se vad framtiden har att bjuda på. Vi är alltid öppna för förslag, så hör gärna av er om ni vill ha oss i eran stad. Soppapengar, mat, pilsner och tak över huvudet och vi är där!

Vilken är den bästa hip-hop-gruppen/artisten genom tiderna om hela Medborgargardet ska samsas om endast en sådan?

-    Det är omöjligt för oss att samsas om en grupp eller artist så alla får svara för sig själva…

Dj Pripps: Tom P
Marinella: Öris
Jägarn: Organism 12
TerrorPresidenten: Ken Ring
Jan Organ: Wigs (Ladda Bössan Pang Pang)
Svenne-Banan: Fjärde Världen
Mehmet Unk Baharet: Gorillismen
Gammal Smutsig Jävel: Pst-Q

Vill man lyssna på Medborgargardet mer än via MySpace så bjuder bandet på gratis nedladdning av sin senaste mixtape Fredag Hela Veckan Vol. 2,8%här.

Foto: Julia Nolervik

Medborgargardet: MySpace

Det finns en del människor som kläcker ur sig att punken är död i tidningar, TV och radio utan att egentligen ha en aning om att den mår hur bra som helst. Punken har aldrig varit död, och man behöver bara titta på vårt lilla land för att inse det. Lukinzine tog sig ett snack med Fredrik och Orb från ett av de färskaste och nystartade svenska punkbanden, nämligen Prostata från Östersund.

För att lära känna er lite bättre vore det kanske bra med en presentation av vilka som är med i bandet och vad ni har sysslat med tidigare?

Fredrik: Matte sitter bakom trummorna och har spelat med Denicalis, Pisset Brinner och några andra band tidigare. Orb lirar gitarr och har tidigare spelat med From Antarctica. Sedan har vi Johan på bas, och han är också med i Pisset brinner. Sist är det då jag, Fredrik, på sång, och även jag är med i Pisset Brinner.

Ni är ett ganska ungt band, som ni tror växte fram under augusti i år. Hur kommer det sig att ni ville köra igång ett band och varför bandnamnet Prostata?

Fredrik: Jag hade redan ett band sen tidigare, Pisset Brinner, och när jag och Orb var och söp på P&L så började vi snacka lite oseriöst om att starta ett band. Sen när vi kom tillbaka till stan så snackade vi även med Mattias “EL” om detta och han var sugen på att lira trummor. Efter första repet insåg vi att det sög att lira utan bas, så vi tog in Johan för att lösa den problematiken och sen körde vi vårt första gig typ en vecka efter det.

Orb: Namnet har ingen betydelse alls, men ett band måste heta något så det fick bli Prostata.

Hade ni planen klar för hur ni ville låta redan under det första repet, eller var det något som fick växa fram?

Fredrik: Första repet var El jävligt skeptisk till ljudet, då han tyckte det lät grötigt och för jävligt. Men både jag och Orb var nöjda, så det fick vara som det var även fast vi båda nu är sugna på att lira snabbare.

Orb: Jag vet inte, då jag själv inte har tänkt så mycket på det när jag har gjort låtar. Jag tänker mest på att det ska vara lättspelat och snabbt. Kan avslöja att vi har mycket bättre låtar på gång nu!

Vad är på gång annars i bandet, för än så länge så har ni inte släppt något?

Orb: Vi tänkte repa massor och skriva nya låtar, och försöka komma ut och spela mer, så om någon arrangerar spelningar är det bara att höra av sig direkt. Vi spelade in nio låtar för ett tag sen, varav några finns på vår MySpace. Från början var det meningen att det skulle bli någon promo av det, men vi har inte ens hunnit göra något omslag än. Det blir kanske en split 7″ snart med ett band från Stockholm, men vi vill inte säga så mycket mer för allt är långt ifrån spikat än så länge.

Fredrik: Vi ska väl kanske släppa någon liveskit, men eftersom vi är lata och panka så kan vi inte göra så mycket just nu.

Spelar ni mycket live, och är det lätt att få tag på spelningar i och kring Östersund? Hur långt bort från hemstaden har ni lyckats ta er?

Orb: Sen vi startade bandet har vi kört en spelning i månaden, alltså tre spelningar hittills. Alla tre har vart i Östersund, men nu har vi tre spelningar bokade längre upp i norrland i Januari, då vi lirar i Övik 14/1, Umeå 15/1 och Skellefteå 16/1. Planen är att hålla oss ifrån spelningar tills dess och repa samt försöka skriva lite nytt material istället. Spelningar i Östersund? Vi har arrangerat två av våra hittills tre spelningar själva.

OK, men hur skulle ni säga att mottagandet har varit när ni har spelat då?

Orb: Förvånansvärt bra tycker jag faktiskt! På vår andra spelning kom det fan över 100 pers, vilket är helt sjukt då jag hade räknat med 20.

Fredrik: Jodå, det har varit helt okej. Men jag tror jag har blivit lite bortskämd från att lira med Pisset, då vi alltid har en helt galen publik och så är det kanske inte riktigt med Prostata. Skit samma egentligen, det är kul att spela och det är ju huvudsaken.

Hur är scenen i Östersund annars? Några fler band än ni som man bör hålla ögonen på?

Orb: Scenen är skitdöd om vi snackar punk, men annars finns det naturligtvis en del begåvade människor. Vi startade upp arrangörsgruppen ÖSD Mangel tillsammans med Emil från Slaves to the Grind, strax efter vi startade det här bandet. Det har faktiskt gått skitbra, och folk verkar uppskatta det vi gör. Jag trodde själv att det skulle gå åt helvete rent ekonomiskt, men Sensus har stått för lokalhyra och affischer vilket hjälper till en hel del.

Fredrik: Jag säger då självklart Pisset Brinner, eftersom det är det enda andra bandet jag lirar i. Men det finns skitmånga bra band från stan, som The Dead, News From The Front, Medborgargardet och Await The End, för att nämna några.

Vad är de närmaste framtidsplanerna för Prostata?

Orb: Skriva nya låtar och försöka spela live så mycket som möjligt. Alla utom jag går fortfarande i skolan, så all tid i världen finns ju tyvärr inte…

Fredrik: Fixa fram en flaska kir till mig tills ikväll typ…

Vilka skivor som släppts i år får man absolut inte ha missat?

Fredrik: Ingen aning, det är Orb som håller koll på sånt där…

Orb: Listar några pärlor här:

• VA – Skitliv (Fucked Up, Passed Out, No Memories Left)
• Alpinist – Minus Mensch
• Loud Pipes – The Downhill Blues LP
• Edward Sharpe & The Magnetic Zeros – Up From Below

De fyra kommer man långt på! Sen har det släppts en massa annat gött också.

Tack för intervjun! Är det något ni vill säga till folket som läser?

Orb: Boka oss till spelningar, vi kommer för reseersättning och ett golv att sova på!

Prostata: MySpace

Västeråsbördiga Stick & Brinn lirade på Underjorden någon gång under förra året, när jag var där för att i ärlighetens namn se ett helt annat band. Spelningen var ösig och folket uppskattade dansen, jeansvästarna och de refrängvänliga låtarna. Några dagar senare damp det ned en demo i brevinkastet och då innehållet var förvånansvärt bra tog det ytterligare några månader innan jag fick tummen ur och intervjuade bandet. Nu är det 2010, året då de troligtvis tar över hela scenen så man kan välja att se intervjun som ruskigt sen eller som en välplanerad attack. Hur som helst ger den en inblick i ett band som du utan större tvekan ska akta dig för att inte kolla upp.

Stick & Brinn reste sig ur askorna som Break Me lämnade efter sig. Vad hände egentligen med Break Me, och hur gick snacket när ni i och med Stick & Brinn skulle byta språk och lägga mer melodi i musiken?

-    Break Me var ett band som sjöng på sista refrängen eftersom inaveln var stor och inspirationen var körd i botten. Ur spillrorna av bandet bildades Stick & Brinn och Angers Curse. I Stick & Brinn gjorde vi till en början låtar på engelska utan att ha ett fast bandnamn. På den tiden repade vi i E18-huset som kommunen alltid haft ett ont öga emot och ville jämna med marken. I ren frustration skrev vi låten Fy fan som är en direkt känga i ansiktet på styrande Västeråspolitiker. Tack vare denna låt tändes glöden att skriva fler låtar på svenska och droppa låtarna på engelska eftersom att vi lättare kunde uttrycka våra känslor på modersmålet. Rent musikaliskt har vi backat tillbaka till att göra lite enklare låtar istället för att krångla till det för mycket. Lägger man bara till några schyssta räkor på annars typiska hardcore-riff så är saken biff.

Är det bara Stick & Brinn som gäller nu, eller har någon i bandet några fler band på gång?

-    Stick & Brinn är huvudspåret, men Torse har som nämnt ovan ett sidoprojekt kallat Angers Curse som vi andra tycker så där om, hehe. Torse har även ett till band som han påstår är hemligt för tillfället. Håll utkik på Ruckus under 2010.

Som jag skrev i recensionen av er demo så är hela upplägget hos Stick & Brinn negativt samtidigt som det är positivt. Bandnamnet ber en att dra åt helvete, texterna oftast likaså och allt är dränkt i en flod av alkohol. Är detta en medveten taktik eller är det bara något som händer?

-     Vi har alla lirat i en mängd band genom åren där vissa band har varit mer seriösa än andra. När Break Me började kännas som en enda lång uppförsbacke och låtarna blev mer och mer pretentiösa och överarbetade kom Stick & Brinn som en räddning i sista sekunden. Nu skriver vi låtar direkt från hjärtat och vi gör det för att vi tycker att det är kul. Sen är vi jäkligt lättsamma människor så när vissa texter känns lite bittra och förbannade är de med största sannolikhet skrivna på fyllan med ett gott skratt mellan klunkarna. Det är när vi befinner oss i dimman som vi lyckas spotta ur oss de mest slående texterna både på gott och ont, hahaha.

Enligt er MySpace-sida så är 20 låtar helt klara och sugna på hamna på en skiva. Är det något bolag som hört av sig?

-    Just nu är ingenting bestämt över vad som ska hända med låtarna, men vi är så pass nöjda med dem att vi släpper dem själva om ingen annan vill göra det. En tanke var att släppa dem på nätet, men vi vill hellre ha en fysisk skiva så vi kan göra ett riktigt jävla snyggt konvolut med festliga bilder och annat smått och gott. Är någon sugen på att släppa den så är det bara att höra av sig till oss!!

Ni kör ju med vad man skulle kunna kalla för en uniform när ni uppträder. Finns det någon speciell tanke bakom det, eller är det bara jävligt snyggt, och kommer dessa jeansvästar någonsin bli en del av merchen?

-     Jeansvästarna var givna redan från dag ett, men jeansshortsen har vi delade åsikter om. Blir det någon dag ett releaseparty så lovar jag att åtminstone överväga att dra på mig ett par, men annars får övriga medlemmar fortsätta fantisera om hur vackert det skulle kunna se ut. Är man riktigt schysst och bjussar på en avec kan man åtminstone få möjlighet att terra en väst, men vill man ha en egen får man bjuda på mer än så.

Textraden ”Kör upp din bok där bajset bor!” från låten Du ljuger (Du suger) sticker ju ut ganska så rejält. Låten handlar om organiserad religion, och vad ni tycker om det är ju övertydligt, men hur kommer man på en sådan mening och kommer undan med det utan att det låter löjligt?

-    När vi andra i bandet är bäst på att skriva mer “seriösa” textrader är det Fitman som brukar slänga in den sortens välformulerade meningar. Sen är det väl upp till betraktaren om det låter löjligt eller inte, men just den textraden kommer direkt från hjärtat.

När vi ändå är inne på knepiga saker, måste jag ju fråga vad som hände med låten Domedagen som fanns uppe på er MySpace under ett tag? Vem i bandet är det som har en förkärlek till Natalie Imbruglia och hur mycket alkohol hade konsumerats när den spelades in?

-    Låten spelades in live i replokalen strax innan E18-huset revs och är vår första och enda “ballad” skriven i ren uppgivenhet över att vi i bandet skulle bli “hemlösa”. Natalie Imbruglia? Vem fan är det?

Folk får googla på vem Natalie är, så går vi vidare istället. Törs(t) du inte? är en annan fyndig låt. Handlar den om en särskild person, eller mer om er syn på straight edge i allmänhet?

-     Det framgår ganska uppenbart i texten vem den låten handlar om. Denna person har dock på senare dar valt den rätta vägen, och numer finns det en nyinspelad låt att hålla utkik efter som heter Vad var det jag sa. Straight edge är helt okej med oss så länge det inte finns i våran stad, haha.

Var hämtar ni inspiration till bandet, både musikaliskt och textmässigt?

-    Textmässigt kommer inspirationen från folk i allmänhet och musikaliskt från könsrock i synnerhet.

Hur har mottagandet varit när ni har varit ute och lirat live, och hur mycket har ni fått komma ut och spela?

-    Vi har lirat live ett tiotal gånger och responsen har varit förvånansvärt bra. Svenska punk/hc-scenen mår nog ganska bra av lite självdistans och man måste inte ta allt så jävla seriöst hela tiden. Det är alltid kul när folk sjunger med och kan texterna plus att livespelningar innebär ett ypperligt tillfälle att producera snygg merch. På grund av diverse strul har vi inte kunnat åka ut och spela så mycket som vi önskar, men nu har vi fått ordning på detta.

Hur är scenen i Västerås, och finns det några andra band som förutom er som folk bör hålla koll på?

-     Någon livescen finns det inte, men håll utkik efter Prins Carl, The Ruling Class, Bombs of Hades och Torses påstådda hemliga band. Okej då, Angers Curse också.

Året är slut så att inte be er sammanfatta 2009, och även berätta vad har vi att vänta oss från er under 2010 vore nästan på tok för oväntat.

-    2009 var kaotiskt och stökigt med en jäkla massa replokalsbyten, men samtidigt ett väldigt produktivt år vad det gäller låtskrivande. 2010 blir året då vi äntligen gör en skiva av de mästerverk vi har skapat under 2009. En hel del fylla och livespelningar är även att vänta.

Tack och lycka till med att få ut låtarna. Något ni vill tillägga?

-    Näe, säger Fitman.
–    Skål!

Foto: Mange W

Stick & Brinn: MySpace

Förra året släppte Tim Vantol sin debutskiva Road Sweet Road, och ovetandes om vad som väntade så la jag den på spelaren och lät nålen trilla ned på det första spåret. De råa och samtidigt nakna melodierna tillsammans med Tims röst och textförfattande skapade en värme som gjorde att man endast förbannade sig över att skivan var så pass kortfattad. Inför den stundande Sverige-turnén bestämde sig därför Lukinzine för att skrapa lite mer under ytan när det gäller vem Tim Vantol är och vad han egentligen vill.

Innan vi ens sätter ned det första spadhugget så kanske man ska fråga vem Tim Vantol egentligen är?

-    Jag är väl bara en vanlig kille från ett litet samhälle i närheten av Amsterdam. Jag föddes 1985, och i slutet av vägen som vi kallar för liv vill jag bara kunna säga att jag i alla fall försökte.

Du har en enorm känsla för melodier, de sätter sig i huvudet vare sig man vill eller inte. Hur gammal var du när du först började sjunga och få ett större intresse för musik?

-    Det började med mitt första band, när vår sångare nästan aldrig dök upp när vi skulle repa. De andra i bandet ville inte att jag skulle sjunga, troligtvis för att de tyckte att jag var helkass, så jag startade helt enkelt ett nytt band med två andra vänner. Jag skulle tippa på att det här är när jag är runt 16 år.

Hur lockades du in i punkscenen, och var det innan du startade dina första band?

-    Ja, det var nog redan vid 14-års ålder, då min väns äldre bror gav oss några gamla kassetter som jag har för mig innehöll bland andra NOFX och Heideroosjes. Tack vare det så kom jag in i hela den där Punk-O-Rama-svängen och på den vägen är det.

Många av dina låtar verkar handla om att bara leva livet och att inte ångra någonting. Är det så du själv lever ditt liv samtidigt som du önskar att fler också gjorde det? Jag antar att du ser en problematik med att människor missar de små sakerna i livet när alla jagar bättre karriärer och mer pengar?

-    Mina låtar handlar om att leva livet i alla högsta grad. Det finns massor av förväntningar på oss människor och om hur vi ska leva. Vi ska växa upp, utbilda oss, arbeta hårt större delen av livet för att sedan, om vi har tur, kunna njuta under våra allra sista år. Med detta sagt, så kommer väl även jag när jag sedan skaffar en egen familj att vilja ha ett mer stabilt liv än nu, men så länge det inte finns några mini-Vantols som springer omkring så kommer jag att fortsätta med det jag gör nu.

Fler borde ta chansen att verkligen göra det de vill. Allt för många går runt och klagar, utan att inse att de faktiskt själva har makten att förverkliga sina liv. För att ta ett exempel så träffade jag en gammal vän från skoltiden för ungefär fem år sedan, och det första han sa till mig var om jag fortfarande gick runt och såg ut såhär. Nu när jag kommer hem och ser honom så arbetar han fortfarande på samma gamla skitjobb, går till samma klubb varje helg och gör allt det där som alla andra gör. När jag tänker på det så kan jag inte annat än le med tanke på allt som jag själv har upplevt under de senaste åren. Alla platser som jag har fått besöka och alla människor som jag har lärt känna har gett mig massor av bra och dåliga historier att berätta.

Det måste kännas skönt att ha den känslan, särskilt när det gäller människor som sett ned på det du gör. Men för att återgå till skivan, hur skulle du beskriva att skrivprocessen var?

-    Jo, jag började skriva låtar någon gång i början av 2009, och då visste jag inte ens vad jag skulle göra med dem. När jag efter ett tag hade en hel hög med låtar beslutade jag mig för att jag i alla fall ville att de nio bästa skulle hamna på ett album, och det var exakt det som hände. Angående själva skrivprocessen, så är det en svår bit för mig. Jag blir ofta blockerad, och de låtar som blir bäst är de som jag lyckas skriva på tio minuter.

Vad influeras du av, rent musikaliskt, när du ska göra en ny låt?

-    Punkrock är utan tvekan det som har tagit mig dit jag är idag, så jag skulle nog vilja påstå att det är min huvudinspiration. Men naturligtvis lyssnar jag på massor av annan musik och inspireras av allt från bra sådan till dåliga radiohits. I ärlighetens namn, måste jag även säga att Chuck Ragan var en av artisterna som fick mig att vilja satsa på en solokarriär.

För mig personligen, så var Road Sweet Road en skiva som kom från ingenstans och landade på exakt rätt plats inom mig. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men hade sedan svårt att sluta lyssna. Bortser vi från vad jag tycker, så är det däremot intressantare att få reda på hur du anser att skivan har tagits emot av resten av världen, samt hur spelningarna har varit?

-    Allt kom som en stor jävla överraskning för mig. Jag trodde  aldrig att det skulle gå såhär bra, och det verkar som att människor verkligen gillar skivan. Spelningarna är däremot alltid olika, då jag under det senaste halvåret har avverkat ungefär 90 spelställen, allt från stora konsertställen till någons vardagsrum. Med andra ord har jag spelat framför likaväl två betalande som 400 sådana, men det bästa är ändå att man nu ser mer nytt folk andra gången som man kommer tillbaka till ett och samma spelställe.

Enligt din biografi så skriver du att du brukade spela en hel del akustiskt mellan spelningarna med ditt band For Japan, vilket ledde till att steget att göra en soloskiva kom ganska så naturligt. Nu när du har prövat dina vingar, hur tycker du att det känns och kommer det att bli några fler skivor?

-    Egentligen är det där ett litet missförstånd, då det var mer under soundchecken som jag brukade spela lite akustiska bitar, och det skapade till slut ett sug på att göra något eget. Känslan nu är dock helt underbar, även om det är en hel del arbete med det här. Vissa dagar alldeles för mycket arbete, men jag gör i alla fall det jag älskar just nu och det gör att allt ändå känns OK i slutändan. Om jag själv får bestämma så kommer det utan tvekan att komma fler album så länge jag tycker att det här är roligt. Jag har spelat in en splitskiva med Luke Hilly och Greg Laraigne som vi alla hoppas kommer att se dagens ljus någon gång i april. Jag funderar även på att göra ännu en splitskiva innan året tar slut, och kanske även ett livealbum. Album nummer två kommer jag, som det ser ut nu, att börja arbeta med i sommar.

Du har fått resa runt en hel del tack vare skivan, men hur skulle du säga att den holländska scenen är jämfört med de andra scenerna som du har fått uppleva?

-    Jag har faktiskt knappt spelat i mitt hemland under det senaste året, och det finns en anledning till det, nämligen att jag inte tycker att det är roligt. Oftast är det ett gäng människor som kommer till spelningarna och är helt ointresserade av det du gör, och det var likadant när jag spelade med ett helt band. Man arbetar hårt för att fixa en spelning och sedan dyker nästan ingen upp för det finns ingen arrangör som gör reklam för spelningarna. Jag hoppas att det här kommer att förändras i framtiden, men än så länge föredrar jag att åka runt till andra platser och spela. I många andra länder jobbar arrangörer stenhårt med att ordna spelningar och se till att folk dyker upp, och jag älskar t.ex. att spela i England för där är det alltid fullpackat och alla som kommer kan ens låtar och skriker med mest hela tiden. Frankrike och Schweiz är två andra länder som jag också älskar att spela i, och jag lär väl upptäcka ännu fler fantastiska platser under resterande delen av turnén.

Tråkigt att höra att det är så, men finns det i alla fall några lokala band som man borde kolla upp?

-    Mitt nya band Short Answers, som just nu arbetar hårt med att få ihop ett helt album tills i sommar så att vi kan turnera resten av året. En november-turné i Sverige vore ju inte fel? Mina vänner i bandet Poultry är också värda att kolla upp, gitarristen och basisten kommer även de att medverka i Short Answers. Antillectual är ett annat fantastiskt lokalt band, med riktigt hårt arbetade medlemmar. Sist men inte minst måste jag också nämna Tenement Kids, som är ruskigt bra.

Du nämnde Chuck Ragan som en anledning till att du valde att köra solo. Du har ju under tidigare datum fått spela tillsammans med honom, vilket måste ha kännts ganska så stort? Spelar du fortfarande på spelställen som hör till punkscenen eller är det helt andra scener som gäller nu?

-    Jag försöker verkligen att hålla mig inom punkscenen med båda fötterna, och jag älskar att spela tillsammans med punkband så frågan är varför skulle jag egentligen hålla mig borta? Det är ju lite lättare nu när man är själv att få spelningar, dels för att man slipper kompromissa, kan resa lätt och framför allt så är det lättare att bara planera allting själv. Det som tidigare har tagit fyra till fem personer, kan man ju lika väl göra helt ensam nu. Angående Chuck Ragan så har jag spelat två konserter med honom och det stämmer att det var riktigt kul, då han är en hjälpsam och trevlig person. Jag kommer att spela några datum till med honom nu i mars, vilket jag ser fram emot.

Du spelar även med bandet For Japan, som är lite punkrockigare än ditt solomaterial. Hur blir det med det bandet nu, kommer ni att lägga av eller hinner du med allt? Vad menas för övrigt med bandnamnet For Japan?

-    Vi bestämde oss faktiskt att lägga ned For Japan i förra veckan, vilket känns trist men det fungerade helt enkelt inte längre. Jag ville egentligen ha kvar båda banden och arbeta med dem på en 50/50-nivå, men For Japan var så mycket mer stillastående än mitt soloprojekt så det fanns ingen annan utväg. Men jag startade i alla fall upp Short Answers med Mark (For Japan), Peter (Poultry) och Justin (Poultry), vilket är något som jag är riktigt uppspelt över. Vi har inte spelat in något ännu, men det kommer så småningom. Bandnamnet For Japan är inte så intressant att gräva i som det kanske låter, då vi tog det från ett klistermärke som satt på en baskagge. Det var ett klistermärke för någon form av blomsterutskick där det helt enkelt bara stod: For Japan.

Road Sweet Road släpptes på vinyl av det svenska bolaget Greatest Records, men hur kom du i kontakt med Marcus som driver bolaget?

-    Jag hade spelat in två låtar hemma och slängde upp dem på min MySpace-sida, och efter ett tag fick jag ett meddelande från det där hardcore-bolaget som sa att de var intresserade. Så enkelt kan det gå, hehe. Jag arbetar också med det schweiziska bolaget Road Sweet Road som släpper CD-versionen av mitt album, och jag kan i all ärlighet säga att utan Greatest Records och Road Sweet Road så skulle jag inte vara där jag är idag och jag skulle inte hålla på att svara på de här frågorna som du ställer nu. Jag ser dem faktiskt mer som mina vänner än som mina bolag, då de gjort och fortfarande gör ett fantastiskt arbete för att hjälpa mig och min musik. Jag är mer än tacksam när det kommer till dem.

Sista frågan, vad händer 2010 för Tim Vantol?

2010 kommer att bli fantastiskt! Jag kommer att turnera i Sverige, Tyskland, Schweiz, Frankrike, USA, Japan och förhoppningsvis några fler länder. Sedan blir det även några festivaldatum runtom i Europa, samt att jag släpper splitskivan med Luke Hilly och Greg Laraigne. Jag kommer även att påbörja arbetet med mitt kommande album och byta in min feta van mot en Renault Twingo. Livet suger ibland, hehe.

Kolla in Tim Vantols svenska turnédatum här.

Foto: Maxence Torillioux

Tim Vantol: MySpace

För ett ganska bra tag sedan, närmare bestämt lite efter att debutalbumet The Guarantee hade släppts, så bestämde sig Lukinzine för att intervjua det någorlunda nykläckta bandet Forever Young. Någonstans däremellan hamnade intervjun på villovägar för att nu ha hittat tillbaka till sin rätta plats, så även om några frågor är lite daterade och bandet har en färsk sjutummare på ingång så väljer vi här att presentera intervjun i samma format som den var tänkt från början. Så varsågoda, här nedan följer en pratstund med sångaren Erik Hurst.
Om du fick en stund att tänka efter, hur skulle du då beskriva Forever Young som band?

-    Vi är fyra personer med olika idéer och drömmar om vad vi vill göra med våra liv, och en av dem är just nu att spela hardcore. Som personer är vi alla Straight Edge och veganer eller vegetarianer samt engagerade i olika frågor. Som t.ex. att jobba eller inte jobba, grafisk design, djurrätt, organisering, konst, ta hand om djur, olika former av aktivism, veganföräldraorganisering, musik, friluftsliv och så vidare.

Er låt, X on my hand, spelas i slutet av dokumentärfilmen EDGE: The Movie. Hur kommer det sig att just ni hamnade där och hur känns det?

-    Michael Kircher och Marc Pierschel som har gjort filmen hade en tävling där band fick skicka in en låt för att de sedan skulle välja ut en för att spelas under tiden som eftertexterna rullar, och jag vet inte vem som skickade in våran låt men vi vann i alla fall och blev på det sättet utvalda att medverka. Varför det blev vi har jag ingen aning om, men det finns lite olika teorier som att vi sjunger om fler saker än sXe, att vi är ett ganska nytt band som får en skjuts av en sådan här sak eller kanske för att vi är från Umeå som har en legendarisk hardcorehistoria. Personligen tror jag dock att det är för att min partner spelade i Straight Edge-fotbollslaget med Marc på ett djurrättsmöte en sommar och utklassade alla andra spelarna.

Jag tror att jag pratar för alla i bandet när jag säger att det känns grymt kul och som att vinna på sXe-lotto. Det är kul att på nått vis få vara delaktig i ett projekt som skaparna har lagt ned så otroligt mycket tid och energi på. Att på något, om än litet sätt, få delta tillsammans med så många inspirerande personer som de som intervjuas i dokumentären, som t.ex. grundaren av XsisterhoodX, sångarna i Have Heart, Gather, Earth Crisis, Shelter, Ian MacKaye och såklart Peter Young. Det känns helt enkelt great! Jag har inte sett filmen själv ännu, men hoppas att den har ett konstruktivt och kritiskt perspektiv på denna älskade och hatade subkultur.

Ni ska spela på Law & Order Fest, där man utan tvekan kan säga att gräddan av Sveriges hardcoreband uppträder. Vad är dina förväntningar, och vilka band är det du ser fram mest emot att spela med?

-    Mina förväntningar är många high fives och många stagedives. Kids som har kul tillsammans, respekterar varandra, som ser till att gamla och unga, kvinnor och män känner sig trygga och välkomna. Lose the Life ska det bli roligt att spela med, samt Commitment Crew och Hårda Tider. Såklart.

Law & Order Fest är ju bara runt hörnet,  men vad har ni för framtidsplaner i övrigt?

-    Tanken är att spela mer live och förhoppningsvis köra någon turnésväng, äta mer rå mat, spela in fler låtar samt släppa mer skivor. Sju låtar släpps när som helst på Monument och I for Us Records, så håll ögonen och öronen öppna och kolla in vår MySpace.

På tal om skivor, hur har det egentligen gått för er debutplatta The Guarantee?

-    Jag vet i fan. Vi lirar låtarna och kränger en skiva då och då. En del verkar kunna texterna och sjunger med när vi spelar, vilket alltid är coolt.

Ni lägger ut er musik för gratis nedladdning, och har även gjort så med den nya och än så länge osläppta sjuan. Vad är tanken bakom det, och hur känner ni inför det faktum att många oavsett om de har råd eller inte nöjer sig med digitala filer och därför inte köper era skivor?

-    Tanken är att Marc kommer att vara bortrest under en längre tid i vår och detta kan därför bli den enda spelningen på ett tag. Därför vill vi få ut det nya materialet till Law & Order Fest och vi räknar med att de som vill stödja oss köper 7:an när den väl kommer ut. Vissa av låtarna från The Guarantee har vi nu spelat i 1,5 år och vi behöver få spela lite nyare material och folk måste även få höra lite nytt ibland. Tyvärr går det inte fort nog att få ut materialet ens genom det traditionella punksystemet med DIY-bolag, och då ligger tekniken och väntar på oss, så varför inte använda den? Vi är otroligt tacksamma gentemot de bolag som släpper vårt material och hoppas såklart att de som vill passar på att stödja dem och oss genom att tjacka skivan. Även om de inte gör det, så är det naturligtvis OK, för vi spelar för att folk ska digga vår musik och inte för att göra business.

Har ni spelat i några andra band tidigare, eller är det här bandet det första försöket till ett världsherravälde?

-    Jag började sjunga i ett HC-band när jag var 11. Vi hette Icetime och vi var ganska bra faktiskt! Vi spelade korta och snabba låtar med djurrättstexter. Marc, som spelar gitarr, startade sitt första band när han var typ fem, hehe. Jag och Marc har spelat i 61 Minute Void tillsammans på 90-talet och Tanders, som spelar trummor, har tidigare spelat i XbingoX. Marc har även ett band som heter Håll Det Äkta, som är typ Latin Kings fast från Norrland och spelar hardcore istället för hip-hop. Kolla in det!

Fullt upp med andra ord, men vad gör ni när ni inte spelar eller lyssnar på musik?

-    Vissa av oss jobbar som socialsekreterare, andra på sågverk, en del har typ eget företag och vissa är helt arbetsfria. Vi håller på med en hel del olika projekt, vissa av oss har två barn, tre hästar, fem katter, två hundar och en gård medan andra styr upp folkkök. En av oss gör en tidning och skivomslag samt rappar på svenska. Annat som är populärt är att medverka i olika typer av ideellt arbete och aktivism.

Under 90-talet kom veganismvågen från Umeå-hållet, men hur ser vegan- och djurrättssituationen ut där i dagsläget?

-    Den är grym! Det är mycket folk som är veganer, vilket samtidigt leder till mycket djurrättsaktiviteter på flera olika nivåer.

Slugligen: Hur står det till med Umeås hardcorescen nu för tiden?

-    Umeås HC-scen är sjukt bra, och anledningen till det är att det är en musikscen där hardcore är en del av något större istället för att bara vara en HC-scen. Det blir istället massor av band som delar nätverk, scener och därmed låter begränsande musikkategoriseringar fara åt helvete. Södern har mycket att lära…

Ge några ordentliga praktexempel på hur hjärtat fortfarande slår i Umeå.

-    Forever Young, UX Vileheads, Lesra, AC4, Masshysteri, Attitydproblem, Industri Royal, Bombettes, Rats och så vidare i all oändlighet. Massor av band, massor av stilar men samma scen.

Tack och bock.

Foto: DaveX (davexphoto.com)

Forever Young: MySpace

För inte så längesedan så landande fanzinet Min Pappa i Mina Gamla T-Shirts i min brevlåda, och nyfiken som jag var läste jag det från pärm till pärm på mindre än 15 minuter. Det räckte dock inte att bara läsa och titta på bilderna utan jag bestämde mig för att gräva lite djupare och hörde därför av mig till Klas Sivertson för att ställa några frågor. Klas arbetar i nuläget på Sveriges Television med det välkända musikprojektet PSL, men var mer känd som mannen bakom fanzinet Keep Out! som kom ut i elva nummer mellan 1994-2005.

Berätta lite om dig själv, och även hur du först kom i kontakt med hardcorescenen.

- Jag är 31 år och uppvuxen i en liten by norr om Växjö. Min storebror lyssnade mycket på hårdrock och även på en del punk, så runt 1993 grävde jag mig vidare därifrån och beställde skivor och fanzines från Dolores och andra postorderbolag. Jag gjorde ett hardcorefanzine som hette Keep Out! mellan 1994 och 2005, och det blev sammanlagt elva nummer. När jag studerade i Kalmar mellan 2001-2002 så hjälpte jag till att sätta upp spelningar där, och spelade även i ett hardcoreband som hette Karate Kid. Runt den tiden så startade jag upp musiksajten Tjuvlyssna där ett tjugotal skribenter publicerade recensioner och intervjuer dagligen. Den existerade i ca 3-4 år. Nuförtiden bor jag sedan fyra år tillbaka i Stockholm och jobbar som redaktör/fotograf/redigerare på Sveriges Television med musikprojektet PSL. Spelar tyvärr inte i något band längre, förutom lite med min lillebror under somrarna, men om någon i Stockholm vill starta ett band som endast spelar Limp Wrist-covers så är jag väldigt intresserad! Shield-covers går också bra. Eller kanske Operation Ivy?

Du lockades alltså in i hardcorescenen under 90-talet? Varför tror du att just 90-talet var så speciellt när det kommer till svensk hardcore?

- Bra fråga, fast jag vet inte om det var så speciellt egentligen. För mig personligen var det speciellt för det var då jag som sagt kom i kontakt med hardcorescenen och upptäckte mängder av musik, tankar och vänner som har betytt otroligt mycket i mitt liv. Men för någon som växte upp med punk och hardcore under 80- eller 00-talet så tror jag inte att den svenska 90-talsscenen är speciellt märkvärdig. Men visst var det så att hardcorescenen i just Sverige verkligen exploderade i mitten av 90-talet och mängder av band/fanzines/skivbolag ploppade upp som aldrig förr – det kanske gjorde den lite speciell.

I introduktionstexten till ditt fanzine skriver du om t-shirt-storlekarna under 90-talet. Vi som faktiskt var där under den tiden är ju fullt medvetna om hur tokigt det var med alla dessa XL t-shirts som man köpte men än idag inte har lyckats växa in i. Varför tror du att de endast gjordes så stora? Jag menar, inte ens de amerikanska banden bestod ju av direkt överviktiga medlemmar, så vad var egentligen orsaken?

- Jag har faktiskt ingen aning. Som jag minns det var det så med all merch som såldes runt denna tidpunkten, och då oavsett vilken musikstil det än handlade om. Alltså inte bara inom hardcoregenren.

Vi byter spår! Hur kom du egentligen på idén till det här zinet?

- Jag hade länge tänkt att det skulle vara kul att göra ett pappersfanzine igen, men att det i så fall inte bara skulle vara ett vanligt musikfanzine. Jag brukar spendera ganska mycket tid hemma på mina föräldrars gård under somrarna och då kom jag på att det skulle vara kul att fotografera min pappa i alla dessa t-shirts som han har fått av mig. Först var tanken att det bara skulle vara fotografier, men sedan började jag även att skriva lite om varje t-shirt.

Att idén är bra och framförallt originell behöver vi ju inte diskutera, men hur var det hela upplagt? I zinet berättar du under vilken period du fotade din pappa, men var han tvungen att ha vissa t-shirts på sig under dessa månader eller var allt helt spontant?

- I början var det verkligen helt spontant. Jag hade alltid med mig en liten kamera i fickan och tog några bilder om det dök upp något bra tillfälle. Sedan försökte jag få in lite olika miljöer och händelser på bilderna. Min pappa använder dock mer än gärna samma t-shirts väldigt mycket, så när det närmade sig slutet av sommaren fick jag be honom att använda lite andra t-shirts så att jag säkert skulle hinna med att fotografera honom i dem.

Behövde du övertala din pappa att medverka, eller hur reagerade han på själva idén? Och hur ser han nu på det färdiga verket?

- Nej, det var absolut inga problem. Han tyckte att det var en rolig idé, och jag tror att han är väldigt glad över resultatet, kanske lite överraskad. Gissar på att han inte trodde att det någonsin skulle bli verklighet, och framförallt inte att någon skulle vara intresserad utanför familjen.

Oavsett vad din pappa kan tänkas ha haft för förväntningar, så verkar det endast vara positiv respons på din unika kreation. Var detta väntat, eller vad tror du att det beror på?

- Ja, det har verkligen varit kul att folk verkar tycka att det här är lika roligt som jag faktiskt gör. Jag var annars nöjd när jag, mina föräldrar och mina syskon fått varsitt exemplar, så att även andra människor också är intresserade är otroligt kul.

Är alla 50 exemplar slut nu?

- Ja, den första upplagan på 50 exemplar är helt slut, men den andra upplagan på 55 exemplar har redan kommit ut, så om man vill beställa går det bra att göra så. Man kan även besöka Minpappa.se, för där finns alla bilder och texter publicerade.

Jag antar att du hade fler t-shirts och fler foton på din far när han har dem på sig. Hur gick urvalet till när du bestämde dig för vilka band/personer du ville lyfta fram i zinet? Kommer det kanske komma ut ett eller flera uppföljarzine?

- Jag har många foton när han gör andra saker hemma på gården, men i samma t-shirts. När bilderna togs så hade han inga andra t-shirts, som han hade fått av mig. Han har fått fler t-shirts tidigare men det är rätt hög slitagenivå där hemma på gården, så några t-shirts som jag ville fotografera honom i var tyvärr redan kasserade. Jag har en del large/x-large t-shirts kvar som han inte har fått, men samtidigt som man alltid blir glad av att se sin pappa i t.ex. en Cypress Hill t-shirt, så känns det lite i hjärtat när han senare står och kanske rödfärgar ett hus i den. Man måste alltså ha släppt taget om t-shirten helt innan man skänker den. Sedan har jag även sålt väldigt många t-shirts, vilket är lite synd. Det hade varit kul att fotografera av honom i den där gråmarmelerade Limp Wrist t-shirten med I love hardcore boys och byggarbetartryck, men det såldes tyvärr på eBay någon gång runt 2005. Jag vet faktiskt inte om det blir någon uppföljare till Min Pappa i Mina Gamla T-Shirts. Tiden utvisa det, men om det blir av så kommer det säkert att dröja ett eller två år. Kanske blir det med min mamma istället? I mina gamla small och medium t-shirts? En annan idé som jag har funderat lite på är att göra Min Pappa i Andras Gamla T-Shirts och låta folk posta sina gamla t-shirts till min pappa, så fotar jag och skriver om dem. Men vi får som sagt se!

Båda idéerna fungerar utan tvekan. Vilka zines skulle du rekommendera från 90-talet, och vilka skulle du rekommendera som är aktuella idag?

- Känns som att jag kommer att glömma några viktiga nu, men några fanzines från 90-talet som är mycket värda att hålla utkik efter på t. ex. Tradera är i alla fall: Abnormalcy, Hymen, Scenkross, Röd Fana, Euphony, Ellé, Higher Quest, Pyreno, Doomsday, Paska, Diet of Rock, Alarm!, I Hate the World That I Think Hates Me, Spring Is Here Again, Pie Mag, Unity is Strength och Promenade. Av de fanzines som existerar idag kan jag nog bara rekommendera Law & Order, då jag tycker att de gör ett mycket bra jobb. Det är verkligen synd att det inte finns fler som gör pappersfanzines idag.

Håller helt klart med. Tack för intervjun och för att du gav oss chansen att få ta del av MPIMGTS-zinet. Något annat du vill lyfta fram, eller få ut till läsarna?

- Nope. Tack själv, Ramon!

Foto: Klas Sivertson & mamma Sivertson

Min Pappa i Mina Gamla T-Shirts: Hemsida

Det amerikanska bandet Brawl har medlemmar som har en historia i band som Exhumed, All Hands Go, Armada mm. De spelar testosteronstinnad hardcore med politiska inslag, och mörka texter. Bandnamnet, Brawl, tog de eftersom deras syn på världen är att aldrig backa utan att bara hoppa huvudstupa in i allt, oavsett konsekvenser! Killarna älskar pizza och burritos och favoritbanden stavas Madball, Blood Stands Still, Snapcase, Cro-Mags och Donnybrock. Detta räckte för att Lukinzine skulle bestämma sig för att ta sig ett snack med sångaren Eric Muniz.

Eftersom vi i Sverige inte har hört så mycket från er, så kanske du ska börja med att presentera bandet?

-    Det är jag, Eric, på sång, Motley på gitarr, Pate på bas och Czha sitter bakom trummorna. Vi är från staden Boise i Idaho och har spelat hardcore i en eller annan form så länge vi kan minnas.

Hur är hardcorescenen i Boise?

-    Alltså, den genomgår en återuppbyggnadsprocess för tillfället, och har gjort så under de senaste åren. Det beror mest på att punk och hardcore inte är direkt kompatibla här i Boise. Punkarna är bra, men de stöder bara streetpunkscenen, så vi i hardcorescenen får luta oss mer mot poppunkarna och metalskallarna.

Det låter lite trist att ni inte kan samarbeta, men även scenen i Sverige är något splittrad, så vi ska inte peka finger. Hur kom du först i kontakt med hardcoremusiken?

-    Oj, det beror helt på vem i bandet du frågar. För mig personligen så började det redan 1989. Du vet med band som Sick of it All och Agnostic Front, som var de första banden jag såg live i Los Angeles. Snackar du med Pate och Motley, så är det snarare det sena 90-talet som är hardcorestarten för dem. Chza är ju vår yngste medlem med sina ynka 18 år, och har bara varit en del av scenen i typ tre år. Han gillar dock en jävla massa band från La Dispute till Madball genom New Found Glory. Jag står ju egentligen även på en dödsmetalgrund och har spelat på samma konserter som Entombed, Dismember, Grave, Morbid Angel, Cannibal Corpse och så vidare. Hardcore är dock det som i slutändan var det enda rätta valet för oss alla.

Texterna på er EP The Bitter End är väldigt mörka och depressiva. Är det så ni som band ser på världen, eller försöker ni enbart göra världen lite bättre genom att tydliggöra vissa problem?

-    Så här ligger det till. Alla i bandet har gått igenom en hel del tunga saker, som att förlora någon närstående, krig, fattigdom och så vidare. Som band är vi sådana som säger saker som vi ser dem, utan att sila dem genom något som helst filter. Det blir politiskt för vissa, och verkligt för andra. Samtidigt har vi dock nya låtar med titlar som To live for, to die for och Stand up, fight back som går mer i den klassiska hardcoreandan rent textmässigt. Vi vill däremot inte göra för många sådana låtar heller, eftersom dessa redan görs av så många andra band. Ta till exempel en låt som Hennessey, som handlar om en nära vän som sköts ihjäl av en polis. Brawl går alltid framåt och försöker förändras, och vi försöker även att undvika att få med på tok för många överreklamerade breakdowns också, hehe.

Du nämnde att innehållet i era texter ses som politiskt av en del, men hur ser ni själva på dem? Och hur är egentligen det politiska läget i Amerika just nu?

-    Hahaha, du var tvungen att fråga detta, va? Jodå, vi är väl ett hyfsat politiskt band, då vi ser det som väldigt viktigt att hela tiden vara sanningsenliga i det vi har att säga. Amerikaner däremot, är ju troligtvis de dummaste människorna på jorden och försöker stoppa saker som de egentligen inte vet någonting om, som t.ex. hardcorespelningar som de inte ens går på. Vi är ett land som är ute i krig, fast helt utan anledning förutom att rika människor ska bli ännu rikare på soldaternas bekostnad. Obama är ju ett stående skämt, även om Bush naturligtvis var värre men det som är viktigast att förstå är att ingen av dem är vald av folket. De är ditplacerade av helt andra makter. Man skulle kunna rada upp hur många problem som helst egentligen, men det räcker nu. Förlåt, men världen borde vakna!

Vi hoppar vidare från politiken och försöker se in i framtiden för Brawl istället.

-    Vi har några turnéer här i USA under slutet av året, och sedan har vi ju en ny split 10″ på gång med våra vänner i Black Cloud. Vi har även några spelningar bokade i Kanada, och under 2012 så ska vi över till Europa. Och just det, vi håller även på att spela in en ny 7″ tillsammans med Pit Bull Dan (Murder Death Kill, Blood Stands Still) som bör bli klar i Augusti.

Det händer med andra ord en hel del i Brawl-lägret, men finns det några andra band från era trakter som vi i Sverige bör hålla utkik efter?

-    Det finns en hel del som t.ex. Black Cloud, Bone Dance, Wolf City, CodexRed, Barcadia, Losing Skin, Ill Intent och Maya Over Eyes. De är alla band som vi i Brawl kan ställa oss bakom.

Tack för din tid, Eric. Något annat du vill hälsa till de svenska läsarna?

-    Först och främst, tack själv. Vi hoppas ju att ni gillar Brawl och hardcore rent allmänt. För oss är det en livsstil, och vi tar inte så lätt på det. Med andra ord, stöd era vänner och glöm inte att lyfta upp varandra om ni trillar omkull på en spelning.

Brawl: Hemsida MySpace Facebook Shop

För någon vecka sedan dök det upp ett nytt svenskt webzine på det världsomspännande altaret som vi alla känner till som Internet. Zinet hade döpts efter en Infest-låt, och drivs av hardcore-entusiasten Omar Kotarevic. Han är 18 år ung, och bor hos sina föräldrar i Strömstad. Hans zine Where Is the Unity? är ett nytt sätt att gå ut i krig mot den vardagliga tristessen, samt dra sitt strå till stacken inom hardcorescenen. Lukinzine blev förstås intresserade och bestämde sig för att växla några ord med Omar.

Varifrån kommer idén och viljan att starta ett webzine, och varför inte köra på ett tryckt dito?

- Det finns egentligen ingen sofistikerad eller smart idé bakom det hela. Jag ville bara ha en plattform där jag kunde skriva av mig. Hittills har jag inte skrivit något som jag skulle vilja kalla personligt, utan det har mest blivit tips av olika slag samt intervjuer. Det beror dock på att jag fortfarande är lite rädd och feg. Jag har inte riktigt hittat min röst, men det kommer förhoppningsvis att bli mer personligt ju mer jag håller eftersom jag då också blir mer säker på mig själv. Jag älskar att göra intervjuer, för det är kul att lära sig mer om banden man lyssnar på. Varför det blev ett webzine är endast på grund av ekonomiska svårigheter. Det är inget jag gråter över dock, för jag tycker om bloggformatet och att man kan uppdatera när man vill och så vidare. Förhoppningsvis blir det papper i framtiden!

Varför namnet Where’s the Unity? Tycker du att hardcore- och punkscenen saknar enighet?

– Det korta och aningen tråkiga svaret är för att jag älskar Infest och att jag tycker att det är ett passande namn för ett zine. Jag tycker dock att det finns något av en vägg mellan hardcore- och punkscenen. Det är bara att kolla på de flesta spelningar och se hur blandningen av band och människor ser ut. Det är inte ofta jag ser några punkare på hardcorespelningar och vice versa. Jag tycker det är jävligt tråkigt och jag vet inte varför det är så. Eller jag kanske bara snackar skit nu? Jag vet givetvis inte hur det är i alla andra städer, men i Göteborg händer det inte allt för ofta i alla fall.

Hur kom du från början i kontakt med hardcore-kulturen, och vad var det exakt som var så lockande?

– Det hela började på en fest när jag snacka med en kille, som senare blev en mycket god vän, om musik och han nämnde hardcore. Jag hade hört talats om det tidigare, men på den tiden trodde jag hardcore var band som egentligen spelade metalcore. Han hade hursomhelst en Bland-CD med sig, och det var då jag fick höra band som Righteous Jams och Black Flag. Jag älskade direkt att det var så enkelt men fortfarande så argt. Innan dess lyssnade jag mest på hårdrock och olika typer av metal.

Vilket band var det första som verkligen betydde något, och vilken var din första spelning?

- Min första spelningen var Deez Nuts och Your Demise i Göteborg. Jag skrattar varje gång jag tänker på det, för nu får jag nästan kväljningar när jag hör dessa band. Det tog dock en ganska lång tid innan jag började lyssna på hardcore av någon annan anledning än att det var tufft med så arg musik. Första bandet som verkligen betydde något för mig var Stay Hungry. Det var under en period då jag helt hade börjat tröttna på alkohol och hela den kulturen. Jag har egentligen väldigt svårt för att förklara exakt varför just de betyder så mycket för mig, och det känns lökigt att säga de förändrade mitt liv, men det gjorde de verkligen.

Finns det något större mål med Where’s the Unity? än att just ge tips och intervjua band?

– Jag tror inte jag har något direkt mål, utan jag vill bara ha kul och skriva om det jag älskar mest. Naturligtvis vill jag att folk ska uppskatta det jag skriver om, så jag antar att det är mitt mål. I slutändan skriver jag för mig själv och för att jag tycker det är jävligt roligt, men man blir givetvis glad som fan om någon annan tycker om det också.

Då kommer vi ju förstås in direkt på responsen. Hur har den varit, och hur känns allt i nuläget?

– Responsen har varit skitbra! Jag är verkligen förvånad. Trots att jag har börjat med det här väldigt nyligen har jag hört mycket gott, och folk verkar vara peppade på att fler zines startas, vare sig det är på papper eller i bloggformat. Nu känns det dock som att jag måste leva upp till något! Lite som att jag har allas ögon på mig. Det är i slutändan bara personliga svårigheter som jag måste brottas med. Man kan inte göra alla nöjda, även om jag ibland vill tro det.

Det är verkligen liv i scenen nu, så att fler gör zines och dokumenterar det som händer är guld värt. Hur mycket av din tid tänker du satsa på att hålla igång Where’s the Unity?

– Jag kommer lägga ner så mycket tid som jag bara kan. För mig är det inte som ett jobb eller liknande, det är bara kul. Ibland är det givetvis väldigt svårt att komma på nya idéer om vad jag ska skriva om, men det är något som jag kommer att bli bättre på med tiden. Jag gillar inte att tänka för mycket på framtiden, utan jag tycker om detta just nu och jag kommer lägga ner mycket energi på detta just nu. Hur det kommer se ut i framtiden återstår med andra ord att se. Förhoppningsvis kommer jag upp i samma aktivitet som dig!

Haha, ja det hoppas jag, för då kan jag trappa ned! Vilka skivor får man absolut inte missa i år, och vilka band ska man hålla ögonen på inför 2012?

– Jag har ärligt talat ingen större koll på vilka skivor som har släppts i år. Eller som kommer släppas för den delen. Det finns dock en del skivor som jag tycker att man bör ha koll på:

• Graveyard – Hisingen Blues
• Beast - S/T
• Night Birds – The Other Side Of Darkness
• Obnoxious Youth – The Eternal Void
• In Solitude - The World. The Flesh. The Devil
• Portrait – Crimen Laesae Majestatis Divinae

– Nu har jag säkert missat en del men det blir oftast så när man försöker göra en lista. Kommande Guilty-sjuan och Antichrists Forbidden World kommer förmodligen också att hamna på den där listan. Band att hålla ögonen på inför 2012? Undergång!

Något att tillägga?

– Tack som fan för intervjun! Swehc, Lukinzine, Law & Order Zine, Nightstick Justice Blog… Tack för all inspiration.

Tack själv!

Where’s the Unity?: Blogg Facebook

När man nämner namnet Mikael Sörling så reagerar en hel del människor med förtjusning. Går man sedan vidare och nämner orden Turist i Tillvaron så reagerar allt fler, och då är det inte Ebba Grön-fansen jag tänker på, utan helt andra punkentusiaster. Mikael är en punkskribent av rang, som har dragit sitt strå till stacken med hjälp av pennan i många herrans år. Det är dock inte riktigt därför som vi väljer att prata med honom den här gången, för just nu är det bara vinylsamlingen Turist i Tillvaron Vol. 1 som gäller, så var så goda!

Du berättade att det var Ebba Grön-plattan We’re Only in it for the Drugs som var startskottet för ditt punkintresse, men om vi tittar utanför punkaren Sörling en stund och ställer oss frågan: Vad sysslar du med mer än att skriva i Close-Up, blogga och släppa skivor?

-          Jag jobbar heltid som redigerare på Helsingborgs Dagblad och så har jag två små barn, 5 och 3 år gamla, så tiden den går rätt snabbt. Jag försöker läsa en del, följer så klart IFK Norrköping, kollar på Lykke, True Blood och Robinson på TV, tränar och lyssnar på musik. Har för övrigt endast missat ett Robinson-avsnitt sedan starten, och det var just det första som jag missade.

Samlingsskivan Turist i Tillvaron  har, vad man sett än så länge, hyllats överallt. Hur känns det, och hur kommer det sig att du tog steget fullt ut att faktiskt släppa en skiva med enbart svenska punkband?

-          Helt ärligt så hade det varit konstigt om den inte fått bra recensioner. Det är 16 jävligt bra band med på skivan. Men det är så klart roligt att läsa recensionerna, och även alla mejlen jag har fått. Pepp!! Hur det hände? Jag var ute och promenerade i vintras och tanken bara dök upp. När jag hade vandrat några kilometer hade jag bestämt mig för att göra en samlingsskiva där varje band betalade tusen kronor var och när jag var hemma igen så visste jag exakt vilka band jag skulle kontakta.

Hur många band hörde du av dig till, av de som du kände att dessa måste bara vara med, och hur många band har hört av sig till dig och bett om att få vara med?

-          Jag trodde det skulle vara tuffare att få ihop 16 band än vad det var. I princip alla jag mejlade till ville vara med och bara det var otroligt inspirerande. Jag tror att det bara var tre stycken som inte var intresserade av olika anledningar. I och med att det var så lätt att få med banden bestämde jag mig för ganska snart att det även skulle bli en Volym 2, och de 16 platserna fylldes också på väldigt snabbt.

Vad är kriteriet för att hamna på en volym av Turist i Tillvaron? Har du någon urvalsprocess och hur går den i så fall till?

-          Jag tänker mest på helheten. Om tio riktigt svinbra råpunkband eller Oi!-band hör av sig samtidigt, så kommer merparten av de banden inte att vara med på en kommande skiva. Jag vill göra samlingar där den gemensamma nämnaren är punk, och där det fungerar att Bäddat För Trubbel, Dick Tracy, Black Feet och Slöa Knivar delar på utrymmet. Jag vill visa upp scenens bredd, och inte grotta ner mig subgenrer. Och så måste jag ju så klart gilla bandet i fråga.

Förutom den redan släppta samlingen, så är två ytterligare samlingar inplanerade, men vad ska hända sen? Ska du gå i Really Fasts fotspår och komma upp i tvåsiffrigt?

-          I mitt huvud har redan Volym 4 börjat ta form, och då måste det ju även bli en femma, men sedan får vi se. Tio volymer känns i dag väldigt långt bort, men ger jag ut fyra om året så… Man kan säga så här, jag har inte så mycket tid att lägga på det här projektet, inte så mycket som jag kanske hade önskat, därför kommer jag att syssla med det så länge det är fritt från krångel.

Kommer det att komma andra släpp än samlingsalbum, så som t.ex. renodlade band-album eller EP-skivor?

-          Jag kommer bara att ge ut samlingar och jag kommer bara att ge ut dem tillsammans med banden, och det av flera anledningar. Den viktigaste är ju så klart den ideologiska. Men även det praktiska väger tungt, som att skivan nu distribueras till stora delar av landet genom banden själva. Jag har inte möjlighet eller lust att själv dra igång en distro eller försöka sälja 500 exemplar av någons singel eller LP. Däremot kommer jag vara med på några andra släpp, exempelvis var jag med och gav ut Slaktrens 12:a och jag är även med på Vinidicate This! vinylsingel. Samlingarna går dock i första hand och det är dem som jag är mest peppad på.

En fråga som jag bara måste ställa är ju den om det vita strecket samt klisterlappen med “En svensk punksamling” som man kan se på konvolutet till Vol. 1.  Tryckfel eller en DIY-touch utan dess like?

-          Man kan lugnt säga att arbetet med att trycka ut de där 500 klistermärkena och sedan sätta fast dom på skivan var DIY så det stänkte om det.

Varför valde du just formatet vinyl, och kommer skivan att komma ut på något annat format i framtiden?

-          Jag kommer aldrig ge ut Turist i Tillvaron på något annat format än vinyl, förutom stream och digitalt då. Jag tycker det är det ultimata formatet till en sådan här samlingsserie. Drygt 30 minuter musik på LP är helt perfekt, medan det på CD kan tyckas lite snålt.

Vad har du för tips till andra som vill starta ett bolag och släppa skivor? Hur ska de gå till väga?

-          Gå på tur, hehe.

Den svenska punkscenen har blomstrat ett bra tag nu, och det poppar till och med upp nya punkbloggar och papperszines lite varstans. Hur känns det, och har du några tips till dem som precis har börjat skriva eller har planer på att sätta igång?

-          Bara ett tips – Gör det! Inget är omöjligt!

Hur kom det sig att du själv började skriva om punk, och när gick du över till att blogga om det?

-          Jag gjorde fanzinet Profit Blaskan under 80-talet, började skriva i Close-Up i början på -90 och satte igång med bloggandet för fem år sedan. Att jag började för drygt 25 år sedan berodde främst på att jag vill göra något, och inte bara vara en passiv konsument. Dessutom var fanzinet ett suveränt sätt att lära känna nya människor, både brevledes och IRL-träffar på spelningar.

Vilka skivor/band får man absolut inte missa i år?

-          Vånna Inget, Suicide Syndicate, Vindicate This!, Kronofogden, Insidious Process, Avfart 33, Hyrda Knektar, Håll Käften, Vad Vill Du!? och Livet Som Insats är några namn som poppar upp.

Det var nog allt, så då återstår endast frågan om du själv har något att tillägga?

-          Tack för intervjun.

Tack själv, för både intervju och inspiration.

Turist i Tillvaron: Blogg Facebook Twitter Spotify

Ett band med ett av de mest minnesvärda namnen från senare tid måste vara Håll Käften, Vad Vill Du!? från Göteborg. Bandet består av gamla scenveteraner, som nu har bestämt sig för att det är punk som gäller, och det får helt enkelt bära eller brista. Två inspelningar är släppta på sann DIY-manér och helt gratis, vilket också återspeglar hur bandet väljer att attackera sin omgivning. Den politiska urladdningen i de flesta låtarna må kanske inte reta upp en likatänkande punkscen, men visst kan de ändå se till att friska upp ringrostiga åsiktsyttringar som enligt många blivit allt mer sällsynta inom hardcore och punk. Håll Käften, Vad Vill Du!? är en frisk och råförbannad fläkt som har en hel del att säga, och är du beredd att lyssna så är det bara att läsa vidare.

Vilka är de tre finska pinnarna bakom det kollektiva namnet Håll Käften, Vad Vill Du!??

Kai: Bandet består av Marko Partanen på skrik och bas, kommen ur hardcoremyllan i Borås, Jag (Kai Karjalainen) på gitarr på gitarr och Toni Niskanen på trummor, båda från Gislaveds hardcorescen. Jag och Toni är barndomsvänner och har spelat tillsammans sedan 1996 i Burning Flames, som var vårt och Gislaveds svar på Umeås Final Exit. Marko gjorde sin debut i Burning Flames någon gång runt 1998-1999 under en spelning i Unnaryd. Han platsade omedelbart! Under den tiden spelade Toni även i End In Sight, som senare blev Hangman och till sist Phoenix Undead. Marko hade innan dess även skrikit i Boråsakten Gripshift. I början av 2000-talet flyttade vi alla, via olika omvägar, till Göteborg och harvade i många år runt tillsammans med ytterligare en kille i banden Must Be Genetic och This Bleeding Man, som båda tyvärr bara rann ut i sanden. Under denna tiden körde Marko hårt med Rentokiller, och Kai drog av ett par år med The Change.

Förutom musik så är det givetvis kneg som gäller. Man blir inte rik i plånboken av att spela hardcore, men man blir desto rikare i själen! Marko är utbildad beteendevetare och arbetar med missanpassade människor på Arbetsförmedlingen, Kai är civilekonom och arbetar som revisor medan Toni supportar ett IT-baserat logistiksystem.

Bandnamnet. Vad tänkte ni där egentligen?

Kai: Fröet som blev bandet såddes en sommardag 2010 utanför Nordengården i Göteborg, när bland andra Outlast var på plats och spelade. Vi tänkte att vi ville rida på den svenska punkvågen, och för att bräcka alla andra band, så behövde vi ha ett tuffare namn. Tuffare än Nitad, Stick & Brinn, Hårda Tider och Slöa Knivar tillsammans. Toni kom i just detta ögonblick på den briljanta idén med namnet Håll Käften, Vad Vill Du!?. Vi skrattade gott och bestämde oss för det namnet direkt.

Musiken är stenhård och rusar likt ett frustrerat atombränslefyllt godståg fram genom varje låt. Innehållet är till stor del politiskt, så var tanken hela tiden att HKVVD skulle vara en väckarklocka för ett sovande samhälle?

Marko: Tanken var att musiken skulle vara som en käftsmäll. Ett försök till att vakna ur den dagliga koman. Men man kan ju fråga sig vad man gör när man börjat öppna sina ögon. Man kan antingen stänga dem igen eller så kan man välja att fortsätta att se, och följden blir till slut att man känner att någonting måste göras. Vad handlingen sedan mynnar ut i varierar från individ till individ, men det är nog ganska så klart att man inte kan stå ut med att bara titta på när allt håller på att gå käpprätt åt helvete.

Hur viktigt är textinnehållet för er som band, jämfört med för er som lyssnare?

Marko: HKVVD som helhet kan ses både ur ett musikaliskt och textmässigt perspektiv. Som ett forum för oss i bandet att låta den frustration som byggts upp från vardagen att komma fram och bearbetas. Slarvigt uttryckt kan man se det som en katharsiseffekt att skriva både musik och text till HKVVD. När vi sedan framför materialet live, så kan vi få fler människor att delta i ritualen och kopplas bort från rutinernas förbannelse. Det samhälle som vi lever i lämnar ytterst lite kvar till spontanitet och poesi, så med HKVVD försöker vi göra det lilla vi kan för att mota monotonin. Egentligen kan man säga att bakom allt manglande och gormande så finns det ett kärleksbudskap. Tough love kanske…

Har musik en politisk plats och genomslagskraft fortfarande? Har bands texter påverkat er i en sådan grad att ni har gjort livsval eller dylikt utifrån dem?

Toni: Det tycker jag nog. Man kan fortfarande beröra och få människor att tänka till med en välskriven text. Det är mycket svårare att idag nå fram med musiken när alla kan skapa musik och posta det på YouTube och liknande platser. Man drunknar i den stora massan. Ta till exempel att jag blev vegetarian -94, vilket berodde till största del på musiken och scenen som hörde till. Musik är ett fint verktyg för att skapa en ny paradigm.

Kai: I dagens Idol-samhälle så känns det bra att göra något genuint, något som kommer från hjärtat och har ett bra budskap. Och profit är definitivt inte en av anledningarna till att vi gör det.

Vilka band skulle ni säga att ni hämtar er inspiration från?

Kai: Vi har alla lite olika musikaliska preferenser, men gemensamt är förkärleken till hårdare musik, inom en mängd olika genrer. Hardcorescenen är den största inspirationen, med band som t.ex. Sick of it All, men även andra genrer med band som Jesus Lizard, The Bronx och The Haunted sätter sin prägel.

Marko: Det är till syvende och sist ganska lönlöst att name-droppa massor av band då inspiration kan komma från vilt skilda håll, som i sin tur sedan kan förvandlas till fin-fina riff i replokalen.

Vad är planen nu? Turné? Skivsläpp? Eller endast slappa fram till jul?

Kai: Nu när vi har lagt ut skiva nummer två, så är det dags för oss att komma ut ur garderoben och börja köra mer seriöst live. Vi har inga turnéer på gång, men jobbar på att få till ett gäng helggig framöver. Så slappa blir det förhoppningsvis inte…

Ni ska vara med på en av Sörlings kommande Turist i Tillvaron-samlingar. Hur kommer detta sig, och hur känns det?

Kai: Vi har från dag ett efter förra släppet peppat folk på ett eller annat sätt, för att få ut ordet om HKVVD. Sörling är en av dessa, och han har varit positiv till både det första som det andra släppet. Vi hade planer på att släppa en 12:a med alla låtarna från första släppet och andra släppet, och Sörling var sugen att haka på tåget, men tyvärr hittade vi inte tillräckligt många som var intresserade av att hjälpa till, så då lade vi ner det hela tills vidare. Det var i denna veva som han sedan undrade om vi var sugna på att vara med på en av hans samlingsskivor. Turist i Tillvaron Vol.1 hade precis kommit ut, och Vol. 2 var färdigplanerad. Samtidigt sökte han band för Vol. 3, och det är klart att vi var peppade! Ju mer exponering vi kan få, desto bättre är det.

DIY-tänket går kanske hand i hand med det politiska upplägget, men hur viktigt är det att få ut musiken jämfört med att folk betalar för den?

Kai: Idag är det lätt att spela in billigt, och distribution via internet behöver ju inte gå på en endaste krona, så varför då inte ge ut materialet gratis? Förhoppningen är att så många som möjligt laddar ner materialet, och gillar det vi har gjort förstås! Sedan är det så att ibland blir man tvingad att göra saker själv, för ingen annan gör det åt en, vilket blir lite som “DIY because noone else does it for you”. Framöver hoppas vi dock på att släppa en Best of…-platta på 12″-vinyl, och då med alla låtar som vi någonsin har spelat in såklart.

För att avrunda hela den här situationen så får ni ta och rekommendera en skiva som man absolut inte får missa i år!

Kai: Svårt att rekommendera en enda skiva, men Victims A Dissident är väl värd att kolla upp! Så bör även Mastodons The Hunter vara. En skiva, som i och för sig kom ut förra året, men som vi upptäckte i år är Kvelertaks självbetitlade debut. Den har spelats grymt mycket under året!

Tack för er tid och för musiken, något att tillägga?

Kai: I år kommer julen tidigt! Se till att tanka hem vår nya skiva II helt gratis!

Foto: Lukinzine

Håll Käften, Vad Vill Du!?: MySpace BandCamp Facebook Download I Download II

Han är killen som råkade se Step Forward spela förband åt Meshuggah, blev såld på hardcore, målade stora kryss på händerna och startade skivbolaget Desperate Fight Records. Gillar man hardcore, så är det en omöjlighet att inte ha hört och älskat något av alla de fantastiska band som släpptes av detta bolag, och det kan jag skriva utan att ens behöva tänka efter. Det är nämligen så sant som det är sagt, en omöjlighet. Hans namn är José Saxlund, och de flesta känner nog till honom som sångaren i nyligen återuppväcka och återigen insomnade Abhinanda. För tillfället huserar han i det nya bandet Out of Vogue, och det är just deras kommande skiva som är orsaken till den här korta intervjun. Nästa Out of Vogue-släpp är nämligen skivan som kommer att få Desperate Fight Records att återuppstå från det döda!

Att Desperate Fight på något sätt skulle vakna var nog inget som någon i hardcore-Sverige gick och funderade på, så var kommer den här idén från egentligen?

-          Hade jag druckit så hade jag sagt att det var en fyllegrej. Nu var det istället något som man kan kalla för en nykter fyllegrej. Tidigare i veckan så var vi i studion och gjorde klart den nya inspelningen, och då så skämtade jag om just detta. Skämtet växte och växte och blev till slut verklighet. Det enda som höll tillbaka alltihop var egentligen att Desperate Fight faktiskt var en edge-label, och i Out of Vogue så är ju endast 3/5 av medlemmarna straight edge…

Finns det några större planer än att bara släppa en skiva med Out of Vogue?

-          Det blir en Out of Vogue 12:a med fem nya låtar på A-sidan och den gamla EP:n som B-sida. Det är den enda planen just nu, sedan så får vi se var det leder.

Det var ju enbart CD-släpp som gällde förr, förutom Eclispe 10:an som var ett samsläpp med några andra bolag. Kommer det att bli mer vinyler nu, eller fortsätter ni på samma bana?

-          Till att börja med blir det som sagt bara Out of Vogue 12:an, och då endast på vinyl. Vi får se hur mycket tid, jobb, blod, svett, tårar, pengar och så vidare som det krävs, och sen tar vi det helt enkelt därifrån.

Vilka är dagens Desperate Fight Records?

-          Tja, det här är ju så pass färskt att vi faktiskt får se. Först får jag nog se till att den här skivan verkligen blir gjord, och sedan får vi se hur Desperate Fight kommer att utformas.

Hur känns det att återigen vara en del av scenen? Både i ett band och som skivbolagsdirektör?

-          Haha, det är ju skitkul! Önskar dock att jag kunde vara mer delaktig än vad jag är. De senaste åren har jag gått på så mycket spelningar som jag har hunnit med, och även försökt att lyssna på fler nya band, men barn, jobb och sådana saker gör att man inte kan tillägna så mycket tid till det man egentligen vill. Man får helt enkelt ta det lilla man får.

Vilka band skulle du säga att du har upptäckt på senare tid?

-          Med nya och svenska band menar jag sådant som jag definitivt hade missat om jag inte hade börjat gå på spelningar igen. Alltså nya för mig, men band som alla annars redan känner till, och det är allt från Hårda Tider, Anchor, Stay Hungry, och så vidare. Du ska veta att jag missade hela Have Heart-generationen, vilket innebär att åren mellan 2000-2009 är helt blankt för mig när det kommer till hardcore. Tyvärr.

Om vi åter igen hoppar till Out of Vogue, hur har den nyligen släppta EP:n tagits emot?

-          Över all förväntan! Close-Up, Pitchfork och en massa andra har ju uppmärksammat den, och sammanlagt är det över 6 000 lyssningar och downloads på BandCamp, så det känns helt OK. De nya låtarna ska ju tydligen vara ännu bättre! De mixas just nu, så den som lever får se hur de blir.

Tack för att du tog dig tid! Något att tillägga?

-          Tack för visat intresse! Nu hoppas vi bara på att fixa att spela live lite mer än tidigare. Alla i bandet vill det, men det är inte enkelt att hitta hål i schemat för att få till det. Förhoppningarna finns dock!

Foto: Lukinzine

José Saxlund: Out of Vogue Abhinanda Shop

Studio Underjord ligger i Kallhäll i norra Stockholm, och drivs av Joona samt Jonatan, som båda har gått Audio Engineering på SAE Institute i Stockholm. Killarna har hållit på med musik sen tidiga tonåren, och har länge haft en idé om att bygga upp en studio med bra utrustning och bra lokaler som inte kostar skjortan. Idén fick till slut slå rot och nu finns studion där, i en källare i Kallhäll, och fler och fler band har börjat hitta dit. Lukinzine tog sig en pratstund med Joona, för att se vad de egentligen sysslar med nere i källaren.

Vad var tanken bakom att starta Studio Underjord?

-          För mig har det varit något jag har velat göra sen jag var tonåring, att starta en egen studio för att kunna försörja mig på musik helt enkelt. Jag har haft massor med byggjobb och lagerjobb, men jag har hela tiden vantrivts och väntat på att dagen ska ta slut så att jag kan pilla med musik istället. Till slut sa jag upp mig hoppade på SAEs ljudteknikerutbildning, och nu kan jag utan att blinka säga att det var det bästa beslutet jag någonsin har tagit. Det var en riktigt bra utbildning, och det var även där som jag träffade Jonatan som jag har studion med. Det är verkligen något som jag rekommenderar alla att göra. Sluta sura på kneget och gör det som du egentligen vill hålla på med. Sjukt värt!

Fanns det något behov av en ny studio, och hur har responsen varit?

-          Det finns ju alltid ett behov av en bra inspelningsstudio, och det finns ju tusen miljarder band bara i Stockholm! Responsen har varit bra, trots att vi bara har existerat i några månader. Bokningarna börjar ramla in i ett riktigt trivsamt tempo nu, så det ser ljust ut tycker jag.

Vad är egentligen grejen med att spela in ett band? Vad är det som lockar, och vad skiljer era fingrar och hörselgångar från alla andra studioråttor?

-          Musik har alltid varit ett av mina största intressen, och jag känner mig som mest bekväm när jag hänger med andra musiker. Man har samma språk, och man har liknande upplevelser från turnéer, inspelningar och så vidare. Jag vet inte riktigt vad som skulle skilja oss från andra, men vad vi har gemensamt är i alla fall att vi vill göra så bra produktioner som möjligt, och nördandet kring typ ett virvelljud eller en speciell strängtjocklek, haha.

Vilka band har ni hittills haft äran att spela in?

-          Som sagt, vi är ganska nya, så hittills har vi inte haft så mycket, men vi har spelat in bl.a. Scorched Earth, LeChuck, No Control och Colossus, plus lite demos för en bunt andra band. Framöver blir det en hel del punk och metal med diverse konstellationer.

Några speciella som står på tur?

-          Närmast på tur så har vi ett skapunkband som kallar sig No Control, och som det ska bli skitkul att spela in. Senare i höst så återkommer Colossus för att mangla in lite tung jävla sludge, något jag ser fram emot sjukt mycket! De är nog ett av de mer intressanta banden i Stockholm för tillfället.

Hur mycket lägger ni er i när ni spelar in ett band?

-          Det beror på lite hur mycket bandet tycker att vi ska göra. Är det ett väldigt färskt band, så kan man ju komma med lite idéer på hur det skulle kunna låta bättre rent låtmässigt, och är det lite mer rutinerat folk så är det mest att man försöker vara kreativ och hitta en egen ljudbild istället för att fokusera på tighthet och så.

Vilken skiva av alla skivor i världen skulle du vilja få chansen att göra om, så att den låter bättre än den gör i nuläget?

-          Hmm… Jag vet inte faktiskt. Allt som Monster Magnet har gjort sedan Spine Of God, kanske? De hade kanske världens mest intressanta grej på gång, men jag har sällan sett någon sjabbla bort något så pass mycket som dem.

Vad ska ett band som vill spela in hos er tänka på?

-          De bör tänka på att ta med sig sina egna instrument som de trivs med och gillar ljudet i, och sen självklart att vara ordentligt inrepade. Man bör kanske vänta en månad för länge och nöta in låtarna ordentligt innan man hamnar i en situation som faktiskt kostar pengar, och använder en hel dag till att repa hos oss.

Sorterar ni bort band eller är vem som helst välkommen?

-          Alla är såklart välkomna, även om vi inte uppskattar all musik så är det ju så att vi har ett ansvar att se till att våra kunder går hem nöjda.  Om vi sedan gillar det själva eller inte är ju en helt annan sak. Om jag fick välja skulle jag bara sitta och spela in crust och metal hela dagarna, men hyran måste ju betalas. Detta var lite smärtsamt att inse faktiskt…

Ni spelar även in konserter, samt agerar ljudtekniker vid olika evenemang. Är detta något ni kommer ut på ofta, eller är det mest studioinspelningar som gäller?

-          Än så länge är det ingen som har velat spela in ett gig, så det ser ut som att det mest blir studion för tillfället. Vi har dock inte gjort så mycket reklam för den biten, men ska fan ta tag i det nu när du påminner mig om det.

Vad är framtidsplanerna?

-          Att bli bättre och bättre på det jag gör.

Vilka band tycker du att man ska hålla utkik efter 2012?

-          Jag måste återigen säga Colossus. Sedan finns det ett band från Norrland som heter Moloken, som jag såg live förra månaden och det var fan det bästa jag har hört på mycket länge.

Ja, Moloken är riktigt bra och de var för övrigt det första bandet jag intervjuade här i Lukinzine, hehe. Något annat du vill tillägga innan vi rundar av?

-          Inte så mycket förutom att ring och boka tid!!! Satan!

Studio Underjord: Hemsida MySpace Facebook